Har läst Fem teologiska tal av Gregorius av Nazianzos. En viktig bok av en viktig kyrkofader. Han är en av tre som inom den östliga kyrkan har fått titeln eller hedersnamnet “Teologen”. De andra två är evangelisten Johannes och Simon den nye teologen.
Talen i boken är Mot Eunomios, Om teologi, Om Sonen, Om Sonen och Om den heliga Anden. Den avslutas med en teologisk hymn till det outsägliga. Gregorius var en skicklig filosof och de fem talen i denna bok är skrivna i dialog form med en fiktiv debattör. De är fulla av argument och motargument för Gregorius tro och ståndpunkter vilka han för fram med otrolig intellektuell briljans.
I boken ger Gregorius oss bärande skäl till treenighetsläran sanning och orimligheten i arianernas resonemang. Han pekar på logiska tankefel de begår och lyckas framställa sin tro som logisk och biblisk, vilket han slår fast med många hänvisningar.
Detta är andra gången jag försöker mig på denna bok. Första gången, för ett par år sedan, kändes den tung och seg. Nu när jag är på en annan plats på min vandring med Kristus, är den god och uppmuntrande läsning.
“I begynnelsen var han utan orsak; ty vad finns det för orsak till Gud? Men sedan föddes han av en orsak – nämligen för att rädda dig, som förolämpar honom, som föraktar hans gudom, därför att han antog din kompakta natur. Genom det inre sinnets förmedling förenades han med köttet, och en människa här nere blev Gud. Han blandades med Gud och blev ett – det starkare tog överhand – för att jag skall bli Gud lika mycket som han blivit människa.”