En liten episod från kyrkan i söndags.
Jag var på väg in i kyrklokalen förbi den långa raden av kyrk-kaffe sugna mötedeltagare när plötsligt en man jag inte känner så väl utbrister “Nämen, nu har han ju verkligen spårat ur!. Jag inser att det nog är jag som åsyftas och försöker skämta bort påhoppet genom att säga “Det var längesen jag spårade ur, Sigge. (fingerat namn). Mannen är inte nöjd ännu utan fortsätter att slå även på min andra kind “Såna kan man ju inte ha i kyrkan!”.
Något hos mig fick mannen att reagera. Starkt. Kanske var det min klädstil. Jag hade varit ute och spelat brännboll i solen med några barn och ungdomar och hade en scarf på huvudet och ett par svarta solglasögon. Eller var det mitt skägg? Eller allt samman?
“Det hjärtat är fullt av talar munnen” sägs det, och jag började hur som helst att tänka över vad denna episod hade att säga.
Kanske är det så att kyrkan jag är med i allt större utsträckning börjar se till det yttre, till köttet. Att man dömer och bedömer vilka som man kan “ha i kyrkan” efter yttre attribut och egenskaper. Eftersom jag inte känner mannen i fråga så väl, kunde det ju inte vara mina inre egenskaper som diskvalificerade mig från fortsatt kyrkoliv.
Har en klädnad av guld har blivit viktigare än ett hjärta av guld? En yttre omskärelse viktigare än en inre? Ett korrekt beteende viktigare än en korrekt moral?
Hur blir det då med fängelsemissionen jag är engagerad i… Brottslingar, kan man ha “såna” i kyrkan? Är det nån mening att vittna för rockers, bikers, emos, punkare, gothare, osv. Kan man ha “såna” i kyrkan?
När man är på spåret, så kanske man inte kan se och uppskatta alla de vackra blommorna som växer på banvalen.
Min bön till Gud får idag bli “Herre, låt hela kyrkan få spåra ur!”