Det här tiden i fastan är en längtans tid.
Kroppen längtar efter det den avstår från, efter kött, mjölk och ägg.
Anden längtar efter det den förbereds för, efter att få möta Honom som gett den liv.
Själen längtar efter att det tomrum som finns i den skall få fyllas, efter att få se, äga och älska.
Som Augustinus skriver.
“Längtan efter att se: Tron.
Längtan efter att äga: Hoppet.
Längtan efter att älska: Kärleken.
Genom att dröja stegrar Gud längtan.
Genom längtan urholkar han själarna.
Genom att urholka den, gör han dem redo att ta emot.”
Längtan är när Gud urholkar vår själ, för att göra den redo. Att ta emot. Och den gåvan Han vill ge oss är sin kärlek. Fylla oss med sig själv, för “Gud är kärlek” säger Johannes.
Jag har en bön som jag bär i mitt hjärta: “Herre jag förtärs hellre av din eld är av min längtan efter den.” Jag känner mig som en insekt som gång på gång flyger mot flamman. Den drivs av ett måste att få komma nära ljuset. Varför förstår den inte. Den bara måste.
Så jag ber. Jag längtar. Tomheten fyller min själ. Herre, jag är redo att ta emot.
“Kärleken: dess natur liknar Gud… dess verk är själens rus; dess kraft är en källa av tro, en avgrund av tålamod, ett hav av ödmjukhet..
Kärleken, den inre friheten och barnaskapet är bara olika till namnet, precis som ljus, eld och flamma.
Om anblicken av någon som man älskar gör en lycklig, vad skall då inte Herrens kraft åstadkomma, när Han kommer i det fördolda för att bo i den renade själen?
Kärleken är en avgrund av ljus, en källa av eld. Ju mer den flödar, desto mera känner den törstande av dess eld. Det är därför som kärleken fortsätter för evigt.”
Ord om längtan, ord av tröst av Johannes Klimakos. De hjälper oss att bära vår längtan. Längtan efter att komma inför Kungen. Inför Honom som är lösningen på alla våra problem. Kungen som vill fylla våra själar med sin kärlek. Med sig själv.