Idag har jag jobbat i stan. Så här års är stans gator, precis som många andra lite större städers, fulla av tiggare. Det verkar som om värmen och solen på något sätt tänder hoppet hos dessa. Hoppas att någon skall stanna upp. Hoppas att någon skall se. Hoppas att någon skall ge.
Jag gillar tiggare. Inte för att de just är tiggare, fattiga och eländiga utan för att jag dels får en konkret chans att lyda Evangeliet, “Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.” (Matt. 5:42), och dels för att de påminner mig om hur jag själv är. En Andlig tiggare. En som hoppas att Gud skall stanna upp. En som hoppas att Gud skall se. En som hoppas att Gud skall ge.
Samtidigt haltar jämförelsen. Vi är ju inte tiggare. Vi är söner i huset. Älskade. Som kan gå till Pappas kylskåp, öppna dörren, grabba tag om en mjölk och dricka rätt ur paketet. Vi är ju hemma hos oss. Hemma hos vår Pappa.
När jag läser Bibeln faller jag ibland tillbaka till att se vissa stycken och uttryck som rent historiska och lyckas inte se det profetiska, det Andliga. Detta bekymrar mig lite, hur jag kan vara så trög att tro. Origenes menar ju att Guds ords sanning är “dold under bokstavens yta”.
Ändå ser jag ibland bara ytan. När jag ser på händelser, människor och Guds ord. Ser bara Guds ord (bokstaven), inte Guds ord (sanningen). Ser bara det mänskliga, inte det som Gud lagt ner i människan. Ser bara det som händer, inte det som sker.
Uppehåller mig nu kring de händelser i Bibeln som hände efter påsken och läste ur Johannes evangelium om när lärjungarna gav sig ut att fiska på Tiberias sjö.
“De kastade ut nätet, och nu orkade de inte längre dra upp det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: “Det är Herren.” “
Jag har alltid tänkt på uttrycket “den lärjunge som Jesus älskade” i ett rent historisk sammanhang, att det gällde den historiske Johannes, men idag brast bokstavens yta och jag sjönk ner i Hans kärlek. Försökte panikslaget simma uppåt, mot den trygga ytan, men den kraft som Han drog ner mig med gick inte att övervinna med mina logiska flythjälpmedel. Så jag sjönk. Djupt.
Kan vi våga se det så? Kan vi våga tro på Hans personliga kärlek till oss? Inte som ett älskat kollektiv. Inte som “en av de älskade lärjungarna” utan “den lärjunge som Jesus älskade”. Att Han kallar just oss “min älskade”. Att den lärjunge som Jesus älskade, att det är du och jag. Låt oss våga. Låt oss våga vara Hans älskade. Låt oss känna igen den som älskar oss och som Johannes, gensvara och bekänna “Det är Herren”.
Därför vågar jag säga: den lärjunge som Jesus älskar, det är du. Du är Guds älskade son. Var frimodig i Hans kärlek. Låt Hans kärlek besegra dig, som den romerske poeten Virgil skriver: “Kärleken övervinner allt, så låt också oss besegras av den.” För när vi besegras av Kärleken tillhör vi Kärleken. Och Gud är, säger Johannes, Kärleken.