Funderar mycket just nu på askes och hur jag mer och mer skall kunna forma detta mitt bångstyriga sinne att fokusera på Kristus snarare än allt som rör sig omkring mig. Kanske det blir en liten bok så småningom.
Apati
Vi ryggar inför ordet. Det är laddat. Laddat av den moderna psykologins innebörder. Av medias rubriker om “apatiska flyktingbarn”. Depression. Så har det inte alltid varit. Inom filosofi och religion har det varit en eftersträvansvärd skatt. Ordet apati kommer grekiskans “apatheia”, som betyder “ingen sinnesrörelse”. Att själen kan vara likgiltig för det som våra sinnen fyller den med.
Asketens mål är apati, men inte som Stoikerna eller Cynikerna (filosofiska skolor) vars mål var en total apati och likgiltighet för alla impulser, hat likväl som kärlek, njutning likväl som smärta.
Asketen vill kunna vara apatisk inför lockelsen att sätta sina sinnen i rörelse, då en sådan rörelse inte harmonierar med Guds väsen.
Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. (Rom 12:15)
Ett asketiskt liv är fullt av tårar, för andras frälsning, för sin egen oduglighet – inte för en orättvisa som begåtts mot en.
Ett asketiskt liv är fullt av leenden och skratt, för andras framgång och välgång – inte för sin nästas olycka.
Ett asketiskt liv är fullt av begär och åtrå, för Kristus och en närmare gemenskap med Honom – inte till sin nästas hustru.
Askes syftar till apati i den mening att själen är herre över sinnena. Att sinnena inte tar själen dit den inte bör vara. Det är till detta askesen syftar, det är detta övningen är till för. Att göra vår själ motståndskraftig mot sinnenas rörelser. Inte så att den (själen) till varje pris hindrar dem, men att den först, innan den ger sig hän, ställer frågan; ”Herre, vad tycker du?”
Asketen lever i sanning ett Guds-centrerat, snarare än ett självcentrerat liv.