Reformatorn Martin Luther hade en omskakande upplevelse då han var på väg till sitt hem den 2 Juli år 1505. En blixt slog ned i så nära honom att han kastades av hästen han red på. Då uttalade ett löfte om att bli munk bara han blev räddad ur denna åskstorm. Ett löfte som han sedan höll.
I går kväll då jag var på väg hem med min segelbåt började det att åska. Med två timmar kvar till den trygga hemmahamnen så kände jag mig mycket utsatt där jag befann mig ensam på ett gungande hav. Jag såg på min mast och funderade på hur stor risken var att bli träffad av blixten. 1 på 1000 tror jag är en siffra som nämnts för svenska förhållanden, vilket är lite för stor chans för min smak.
Att vara utsatt på det sättet föder många tankar och en växande olustkänsla. Skådespelet som en blixtarna bjöd på var förvisso fantastiskt. Natten lös upp som om det vore dag och till att börja med var det så långt borta att man inte hörde dess muller. Men det kom allt närmare.
Jag funderade på tröst och hopp i denna min utsatta situation. Det fanns ju ingenting jag kunde göra för att påverka skeendet. Bara segla vidare mot det svarta moln som nu slukade alla stjärnor som ditills varit mina följeslagare på seglatsen. Jag förstår Luther. Att han lovade för att förbättra sina odds.
Men jag lovade inget. För vad kan mina ynka löften vara jämfört med de löften Han redan givit oss? Att han skall var med oss. Ala dagar. Att han skall mana gott för oss. Inför Gud Fadern. Att han skall sända sina änglar att rå om oss. På alla sidor. Att inget skall kunna rycka oss ur hans hand. Varken död eller liv.
I stället sökte jag tröst och hopp i Jesus bönen. Så jag bad; Herre Jesus Kristus Guds Son, förbarma dig över mig syndare. Om och om igen. Det är märkligt hur denna enkla bön äter sig in i problemen och farhågorna. Den äter och äter tills det nästan inte finns nåt kvar. En frid och ett sorts saktmod spred sig i mitt sinne. Det var en märklig känsla.
Åskan och blixtarna höll sig på avstånd. Jag kom i lugnt i hamn och först i den stund jag förtöjt båten kom regnet och åskan över mig. Kristus är den som stillar stormar och Han är också den som håller dem på avstånd så länge det behövs. Idag. För vi har hans löften.