Läser en bok med samlade brev av kyrkofadern Gregorius av Nyssa, en av de kappadokiska fäderna, och ett av breven rörde vid en tanke som jag burit på i många år. En känsla av att jag inte förstått de andra förstått, inte sett de andra har sett. En olustig känsla.
Brevet är ett svar till en okänd brevskrivare som undrar om en munk skall ivra för att resa till Jerusalem för att se de heliga platserna. En uppriktig fråga. Gagnar det oss att resa dit? I så fall hur? Det är denna fråga som gnagt i mitt inre medan jag i den kristna dagspressen läst annonser för olika förpackade resor till “det heliga landet”,
Hjälper det mig i min vandring med Kristus? Jag har varit skeptisk av någon anledning jag inte kunnat uttrycka. Men Gregorius sätter ord på mina tankar och tvivel.
Gregorius svar är ganska krasst. Han skriver att resor till Jerusalem inte finns uppräknade bland de goda gärningar som Faderns välsignade har gjort (Matt 25:34-36) och inte heller när Jesus förklarar det välsignade livet (Matt 5:3-12) finns någon sådan resa med. Han konstaterar alltså att en resa till Jerusalem varken gagnar detta livet eller det nästkommande, utan att munken borde fokusera på dessa dygder istället.
Och så har jag också tänkt. Om jag besöker de fängslade idag, så ordnar nog Kristus så att jag får se Jerusalem sen, när Han kommer tillbaka.
Gregorius skriver:
“Vidare, vad är vinsten han får när han har nått dessa platser? Är det så att Herren idag fortfarande finns i kroppslig gestalt på dessa platser och har hållit sig borta från våra regioner? Eller är det så att den Helige Ande vimlar bland Jerusalems invånare, men är oförmögen att komma till oss?”
Jag tänker att jag i mitt kött mycket väl skulle vilja besöka de platser som Kristus levde och dog på, men jag har tvivlat på att det skulle göra min inre människa något gott. Kanske till och med tvärt om. Att det skulle blåsa upp mitt köttsliga sinne och låta dessa historiska platser jag då sett skymma Kristus som han är idag och för evigt.
Gregorius skriver om sin egen resa till Jerusalem, vilken han förklarar att konciliet i Konstantinopel år 381 förelagt honom att göra i syfte att medla i konflikter i kyrkorna i det området och ber läsaren inte komma på fall på grund av denna resa, följande underbara sammanfattning:
“För vi bekände att Kristus som uppenbarats är sann Gud, både innan vi kom dit och efteråt. Vår tro har varken minskat eller ökat. Vi visste att han blev människa genom Jungfrun innan vi såg Betlehem, vi trodde på hans uppståndelse från de döda innan vi såg klippgraven. Vi bekände hans himmelsfärd utan att ha sett Oljeberget. Det enda vår resa dit givit oss är att vi kunnat jämföra, och nu vet att våra egna platser är heligare än de utomlands.
Därför, alla ni som fruktar Herren, prisa honom (Ps 21:23) på den plats där du bor. För en förändring av plats medför inte ett närmade till Gud. Nej, Gud kommer till dig (jfr. 2 Mos 20.24) var du än är. Om boningen i din själ är sån att den behagar Herren så kommer Han själv att bo inom dig och gå med dig (Joh 14:23, 2 Kor 6:16).
Men om din inre människan (Rom 7:22, Ef 3:16) fylld är med onda tankar, så skulle du vara lika långt från att ta emot Kristus som en som har inte ens börjat att bekänna honom även om du var närvarande vid Golgata eller på Oljeberget eller vid klippgraven.”
Så Herre, hjälp mig idag att iordningställa mitt inre till en boning som behagar dig. Hjälp mig att välja bort alla onda tankar som för mig bort från dig. Hjälp mig att höra din Helige Andes röst, som är lika klar där jag bor som den är i Jerusalem.