Jag har funderat lite kring avgudar.
Världen är ju full av potentiella sådana. TV, Smartphones, Sociala medier, Sex, Alkohol, Arbete, Nöjen. Listan kan göras lång på de saker som vi offrar vår tid och jordiska tillgångar till och som vi villigt böjer oss inför. Kanske vi inte ger dem allt, kanske vi inte böjer oss helt, men vi ger dem en del och böjer oss en del. I vårt samhälle förväntas man ha sett det och det TV programmet, att alltid vara online, att göra karriär, att dela minsta lilla frukost man äter med alla sina “följare” på Instagram. Och så vidare.
Jag brukar säga att de talar till oss. De har en egen röst som uppmanar oss att ge oss hän. Lådan säger “Ett glas vin till vill du ju ha”, Facebook säger “Skall du inte kolla om du har fått några ‘Likes’ igen”, Jobbet säger “Familjen klarar sig, jobba en timma till”, TVn säger “Ha en skön kväll i soffan och koppla bort all din stress med mig”.
Röster som ibland kan vara svåra att skilja från vår egen och Guds röst. Vad vill jag? Egentligen… Vad vill Gud? Och kan jag själv sätta stopp när jag väl avslöjat en falsk röst, eller behöver jag hjälp? Vissa avgudar vi har, vissa saker vi ger oss hän åt, kanske vi inte själva klarar att ta oss loss från. Det går inte att slinka ur greppet som de håller oss fast i. Vi behöver hjälp. Vi behöver vägledning. Vi behöver regler för oss själva.
Det finns ett namn på den generation som växer upp nu. The Face-Down generation. De som hela tiden böjer sina nackar och blickar nedåt. Nedåt mot sina elektroniska underverk vilka gör att man slipper vara närvarande här och nu. Slipper vara delaktig i en komplex och förvirrande värld där vi frotteras med människor som kanske inte delar vår egen syn på saker och kanske kritiserar oss. Fly in i en värld där mina virtuella vänner gillar saker jag gör.
Såg en kortfilm som berörde mig. Om att vara utan telefon i i ett samhälle där alla andra har en smartphone. Vad gör dessa tekniska underverk med oss människor? Har vi så lätt att avbryta en varm gemenskap kring ett bord för att skicka ett SMS till nån som inte är närvarande? Har vi så lätt att ignorera vår älskade och surfa runt på nätet? Kan vi sätta stopp själva?
Jesus sa: “Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. (Matt 22:37-39)
Vilken kärlek visar vi Gud när det första och det sista vi gör på dagen är att kolla in mobilen? Får han vara vårt A och O? Vilken kärlek visar vi vår nästa, den som sitter bredvid oss, när vi sms:ar med någon annan?
Kom att tänka på ett citat ur Polykarpos Martyrium. Polykarpos var en lärljunge till evangelisten Johannes och en kyrkoledare i den tidiga kyrkans historia. Han hade tagits tillfånga av hedningarna och när de hade misslyckats att få honom att överge Kristus för tillbedjan av kejsaren, så bestämdes det att han skulle brännas levande. Folket hurrade nu vilt och utbrast: “Denne ogudaktighetens lärare, de kristnas fader, våra gudars förgörare, han som lär dem att varken offra eller tillbe.”
Kanske behöver vi lyssna till en Ploykarpos idag, som med sin vishet och saktmod kan lirka loss oss ur våra avgudars fasta grepp. En som med kärleksfull auktoritet kan förgöra avgudarna, en som lär oss att vända blicken mot Gud och människor istället för att offra all vår tid och uppmärksamhet på annat.
Så Herre hjälp mig idag att fokusera mina tankar på dig och inte på allt annat som vill stjäla min uppmärksamhet. Hjälp mig idag att se och älska min nästa och inte bara den kalla ytan på min smartphone. Hjälp mig idag att avslöja och förgöra mina avgudar, vilka de än må vara.