Så idag började fastan. En resa vars mål är tydligt, dock ännu inte är i sikte. Men jag har börjat gå. Jag har längtat efter denna dagen. Kanske någon tycker det är märkligt att längta efter att avstå det goda som vi kan ha i livet, och det är kanske inte avståndstagandet jag längtat efter. Min längtan har mer att göra med att jag vet att Gud går med mig och att han samtidig väntar vid målet. Fastan är inte en vandring i ensamhet utan en vandring i en allt starkare gemenskap med Gud. För han är både vägen och målet.
“Helga er, för i morgon skall HERREN göra under bland er.” (Josua 3:5)
Att förbereda sig inför Herrens ankomst. Att helga sig. Att granska sig själv och försöka ställa tillrätta det i vilket man brister. Jag ser fram emot julen. Att få fira dagen då Gud blev människa, mig till frälsning. Att få begrunda inkarnationens mysterier, att få erfara den enorma kärlek Gud visar genom att göra sig så liten, göra sig till ett barn, i en krubba.
Så nu när jag tar mina första steg på den vägen är det viktigt att jag har tagit ut rätt riktning, för stigens konturer kan vara svåra att urskilja ibland och det är lätt att gå fel. Profeten Jesaja skriver om falsk och äkta fasta och denna text blir min kompass på resan. Det finns en sann och äkta väg och en falsk. Dessa vägar går parallellt och det är lätt att kliva över från den äkta till den falska. Men de leder inte till samma mål. Den falska leder till att jag blir högmodig, den äkta till ödmjukhet.
Fastan är som en medicin. Som alla mediciner är den bra för dem som vet hur den skall användas, men blir ofta onödig, och till och med skadlig, i händerna på dem som är oskickliga i dess användning. (St. Johannes Chrysostomos)
Jag tar hjälp en gammal Bibelöversättning för att det är just texten från Jesaja i denna översättning som jag själv nu funderar kring på denna fastans första dag.
Men detta är den fasta, som jag utwäljer: gif lösa dem, som du med orätt bundit hafwer; släpp dem, som du betungar, gif dem fri, som du twingar, haf bort allahanda tunga. (Profeten Jesaja 58:6 (Karl XII Bibel))
Vem har jag bundit, betungat och tvingat? Över detta reflekterar jag idag. Och hur kan jag ställa tillrätta det jag har ställt till?
Om mitt fokus blir på mig själv och att ställa till ett ”pity-party” med Gud som åskådare där jag späker mig själv för att Han skall se mig, om jag bråkar, gnäller och slåss, om jag tar på mig yttre attribut och attityder för att synas när jag fastar så kommer min fasta bara vara ett fruktlöst skådespel. Gud kommer inte att höra mig och vi får ingen gemenskap och han kommer inte att gå med mig. Min fasta blir en ensam vandring.
Mitt fokus blir istället att disciplinera min relationer till andra människor, till saker omkring mig och till Gud.
Herre, jag vill vandra med dig. Hjälp mig att gå den rätta och äkta vägen. Påminn mig när mitt hårda hjärta vill gå den falska vägen. Kom mig till mötes idag. Låt mig få gå en stund tillsammans med dig. Låt dina ord i vårt samtal idag få forma mig. Visa mig de bojor som jag har nyckeln till och gör mig villig att öppna dem.