Det finns ett kapitel i Eusebius Pamphilius kyrkohistoria en berättelse som berör mig var gång jag läser det. Den handlar om en kung, Abgarus, som hade hört talas om Jesus. Kung Abgarus var sjuk och ingen av hans läkare kunde bota honom. Han skrev då ett brev till Jesus och bad honom komma och bota honom. Jesus svarade att han behövde stanna där han var, men att en av hans lärjungar skulle komma och hela honom. Vilket också skedde.
I det brevet som kung Abgarus skrev finns ett par meningar som på ett underbart sätt speglar hans hjärta och hans bekännelse. Abgarus skriver:
“Efter att ha hört allt detta om dig, så har jag kommit fram till att en av två saker måste vara sant; antingen du är Gud som har kommit ner från himlen och gör dessa gärningar, eller så är du som gör dessa gärningar Guds Son.
Jag har därför skrivit till dig för att fråga dig om att du ville göra dig besväret att komma till mig och bota sjukdomen som jag har. För jag har hört att judarna viskar mot dig och konspirerar för att skada dig. För jag har en mycket liten men ändå ädel stad som är stor nog för oss båda.”
Tänk vilken bön. Vilken inbjudan… “Kristus – du är Guds Son. Kom till mig och hela mig. Stanna hos mig. Det jag har är inte mycket, men kanske kan vi bägge få plats i mitt liv” Hur ofta har jag inte bett den? Hur ofta har jag inte önskat att värna honom när världen talar ont mot honom?
Så kom till mig idag Herre. Du är Guds älskade Son. Förbarma dig över mig och hela mig från mitt onda Herre. Kom och dela min vardag. Kom och bo i mitt hjärta. Stanna hos mig.