Dialog of Catherine of Siena är en kul bok med medeltida kristen mystik. St. Katarina av Siena, en dominikansk nunna som levde i Italien mellan år 1347 och 1380, skrev den “i ett tillstånd av extas under en dialog med Gud Fadern.” Boken innehåller en dialog mellan den “evige Fadern” och “en mänsklig själ”. Den evige Fadern beskriver genom många olika analogier, allegorier och metaforer, det andliga livet för människan.
I sin beskrivning betonar den evige Fadern vikten av att odla dygd, ständigt bedjande, och behovet av lydnad. Skriven i en tid av andlig och politisk omvälvning känns Dialog of Catherine of Siena fortfarande relevant med alla dess goda råd kring lärjungaskapet och vandringen mot Gud. Lärorikt och djupgående. Intressant med denna typen av karismatiska uttryck i en tid och kyrka som ibland, av oss utomstående, inte alltid upplevs som så karismatisk.
“Människan är skapad över alla andra varelser, inte under dem, och han kan inte vara nöjd eller tillfreds med något utom det som är större än honom själv. Större än honom själv finns det inget annat än Mig Själv, den evige Guden. Därför kan bara jag tillfredsställa honom, och eftersom han är berövad denna tillfredsställelse på grund av sin skuld, förblir han i ständig plåga och smärta.”