En gammal fin bok som en vän skänkte mig för ett tag sedan. Skriven av T.D., professor A. Kolmodin och utgiven år 1919. Den redogör på ett fint sätt den protestantiska kyrkans resa och argument från tradition och skrift i symbios till Luthers Sola Scripura lära där skriften får tolkar sig själv.
Den visar också på hur Luther överger eller åtminstone nervärderar den allegoriska tolkningstraditionen till förmån för en helt bokstavlig mening, “den är den enda af värde ifråga om hela skriften” som Luther uttrycker det och att allegorier “kunna icke skapa säkra bevis i teologien”. Vill man förstå varför protestantiska kyrkor (och dess derivat) har så svårt att samtala med de klassiska kyrkorna (och framförallt den katolska kyrkan) är denna bok, om än skriven med ett gammalt språkbruk, en bra och lättläst hjälp.
Kanske den går att få tag i på antikvariat för den intresserade, för ämnet är viktigt i alla ekumeniska sammanhang, men det finns säkert modernare böcker i detta ämne att få tag i också.