Johannes andra och tredje brev

St. MarthaInledning – om mig

Sammanhang: Denna undervisning delade jag på en Ekumenisk Bibelskola dit jag var inbjuden att undervisa.

Hej. Jag heter Tomas. För er som inte känner mig, så är jag kristen, make, pappa, programmerare, seglare, och hårdrockare. Tack för förtroendet att få tala för er. Jag har fått på min lott att tala om Johannes andra och tredje brev.

Om breven – Sammanfattning

Jag tänkte att vi skulle lägga upp dessa två pass på följande sätt:
Först gör jag en snabbgenomgång av ett av breven och sen läser vi ett par verser i taget och reflekterar kort över det vi har läst. Delar de tankat som kommit upp.

När vi gjort det med bägge breven är det nog dags för en paus, och efter pausen kommer jag att ta upp de två huvudsakliga teman som finns i bägge breven, nämligen att begreppet ”sanning” och gästvänligheten – som i det ena brevet förbjuds och i det andra uppmuntras.

Genomgång av breven och reflektioner

2 Johannes
Andra Johannesbrevet har till skillnad från det första både en avsändare och en mottagare. Brevet skrevs av ”den gamle” och är skickat till ”den utvalda frun och hennes barn” vilket somliga har tolkat bokstavligt, som att brevet har en personlig mottagare, medan andra menar att det skall tolkas bildligt och är skrivet till församlingen. Den senare tolkningen är den som vunnit flest anhängare, särskilt som Johannes gör en växling från singularis till pluralis mellan vers fyra och fem.

När avsändaren kallar sig själv för ”den gamle” (ho presbýteros) kan man tänka att mottagaren visste mycket väl vem denna person var. Det grekiska orden för ”den gamle” kan även översättas med ”äldsten” och används i NT även för de som hade församlingsansvar (biskop) och behöver inte ha med avsändarens ålder att göra. Det fanns vid den tid brevet skrevs en äldste vid namn Johannes och många exegeter hävdar att det är han som skrivit detta brev. Enligt kyrkans tradition är det dock evangelisten Johannes som är författaren och att han skrev brevet år 90-100, då han bodde i Efesus – vid ungefär samma tid som han skrev sitt evangelium.

I den tidiga kyrkans liv vimlade det av olika skrifter av olika författare och det var det viktigt för den unga kyrkan att hålla sig ren från villoläror. Det var vanligt att falska brev och texter som innehöll massa motstridig undervisning dök upp och att dessa tillskrevs olika kända predikanter för att ge dem auktoritet. Därför upprättades tidigt olika listor på trovärdiga texter som talade med samma röst, som talade i enlighet med apostlarnas lära, så kallade Kanon.

Om du slår upp nån av de första sidorna i din Bibel så kanske det står nåt i stil med ”Gamla och Nya testamentets kanoniska böcker”. Vår bibel är en samling texter som kyrkan slutligen slog fast efter att biskop Athanasius den store skickat ut ett rundbrev år 367 och däri angav vilka skrifter som tillhör kanon. Innan dess fanns det dock flera andra kanon listor. Vissa böcker kom till och andra togs bort genom århundraden.

Johannes breven omnämns först i det Muratoriska fragmentet eller Muratoris bibelkanon från som det också kallas och är daterat till mellan år 170 och 200 och skrevs på dålig latin, förmodligen i Rom. Denna kanon nämner två brev av Johannes, vilka troligen är första och andra brevet. Kyrkofadern St. Ireneaus av Lyon som levde mellan år 130 och 202 citerar vers 11 i det andra brevet och hänvisar till Herrens lärjunge Johannes.

Kyrkohistorikern Eusebius som levde på 200-talet upprättade också en kanon och där finns det andra brevet med blad de ”av somliga motsagda skrifterna” (antilegómena) där även Petrus andra brev fanns med. Det finns även andra tidiga skrifter som anger presbytern Johannes som författare. Kyrkan erkände till slut brevet som äkta Johanneiskt på 300-talet.

När man läser brevet så harmonierar språket och tonen väl med både första Johannes brevet och Johannes evangelium. ”Den äldste” kan vara en titel eller ett smeknamn som Johannes fick på grund av sitt långa liv. Jag tycker att det klingar vackert.

Brevet har samma syfte som det första brevet, nämligen att det förekom villoläror i församlingen vilka förnekade Kristus inkarnation. I det första brevet verkar de redan ha slagit klorna i församlingen, men i det andra som att Johannes vill varna församlingen för en förestående fara.

Det viktigaste som Johannes verkar vilja förmedla i detta brev är ”sanningen” vilket han nämner inte mindre än fem gånger i brevets inledning. Efter inledningsorden uttrycker han sin glädje över att församlingen vandrar i sanningen, så som den uppenbarats av Fadern. Johannes uppmanar församlingen till inbördes kärlek och till Guds bud.

Därefter varnar han församlingen för villolärare som inte bekänner att Jesus är Kristus, kommen i köttet. För om man ansluter sig till denna lära går man miste om den lön och Gudsgemenskap som väntar de som troget håller fast vid kyrkans lära. Så slår han fast att den som tar emot en villolärare bli medskyldig till dennes onda gärningar.

Slutligen så skriver han att det finns mer att skriva, men att han ser fram emot att träffas personligen och muntligen, så att deras glädje skall bli fullkomlig. Sluthälsningen är från ”din utvalda systers barn” vilket antagligen kan tolkas som församlingen i Efesus.

Genomläsning och reflektioner – on the fly!
1-3
Utvalda frun och hennes barn – varför skrev han så?
Evig gemenskap?

4-6
Leva i sanningen – hur gör man det?
Leva i kärleken – hur gör man det?
Är det nån skillnad?

7-11
Bekännelsen – spelar den nån roll?
Idén om att förlora lönen?
Att gå utöver Kristi lära?
Umgås med villolärare?
Vad betyder ”ta emot”?
Hälsa välkommen till vad?

12-13
Muntliga traditionen vs. Skriften allena?

3 Johannes
På samma sätt som Johannes andra brev presenterar sig brevskrivaren som ”den äldste”. Adressaten är en ”Gajus, den älskade brodern”. Precis som brevet till Filemon, så är detta ett privatbrev som letat sig in vår Bibel. Men till skillnad från brevet till Filemon, så tar Johannes tredje brev upp församlingsangelägenheter. Det finns flera Gajus i nya Testamentets skrifter (Rom. 16:23 och 1 Kor. 1:14), men bibelhistorikerna lutar åt att detta inte är nån av dom utan en annan Gajus.

Man tror att brevet skrevs någon gång mellan år 90-100. Dock är detta osäkert då inte finns omnämnt i någon kanon innan 300-talet och innan dess nästan inte alls. Det finns få referenser bland kyrkofäderna till detta brev och de anspelningar på brevet som finns finner man först under 3:e århundradet. Det kanske inte är så konstigt egentligen om man tänker på att det är ett privat brev.

Språkligt liknar de tre Johannesbreven varandra. Särskilt den andra och det tredje där han glädjer sig över dem som ”vandrar i sanning” och att han i bägge uttrycker att han hellre vill besöka och samtala än att skriva mycket.

Anledningen till att ”den äldste” skriver brevet är att några resande ”bröder” meddelat om förhållanden i församlingen där Gajus verkar. Gajus har tagit sig an dem men en viss Diotrefes har avisat dem. Diotrefes verkar dessutom ha avsevärda problem med sin helgelseprocess.

Efter den inledande hälsningen önskas Gajus god hälsa och han beröms för sin vandring i sanningen och hans trofasthet mot plikten att hjälpa bröderna som kom på besök. Johannes har skrivit ett brev till församlingen, men Diotrefes vill inte göra något för vare sig aposteln eller de resande bröderna. Tvärt om! Han till och med talar illa om dem och hindrar de som vill hjälpa, ja – han till och med portar dom från församlingen. En riktig hedersknyffel vad det verkar – inte. Johannes kommer att ta ett samtal med Diotrefes vid ett senare besök….

Gajus uppmanas att inte följa dåliga föredömen, utan goda. Demetrius – förmodligen kuriren – och bröderna som Diotrefes inte vill hjälpa får gott vittnesbörd av Johannes.

Precis som i andra brevet, så önskar aposteln besöka och säga mer muntligt. Brevet avslutas med en fridshälsning och en uppmaning att hälsa vännerna, ”vid namn” som det står ordagrant.

Brevet ger oss en inblick i den tidiga församlingen, kärleken som fanns, men också begynnande stridigheter.

Genomläsning och reflektioner – on the fly!
1-4
Glädjen över andras framsteg – berömmer vi varandra tillräckligt?

5-8
Uppmaning att stödja kringresande bröder – hur kan det funka idag?
Avarter?? (ex. danske Jens Garnfeldt som det skrivits mycket i media om) – jmf. Didache 11:1-6

9-10
Hur går man tillrätta med felande pastorer/präster/äldste?

11-12
Goda exempel? – Vilka? Hur vet man det?

13-14
”Hälsa hem!” vs. ”Hälsa nn så gott!” ?

Sanning

I Johannes andra och tredje brev så uttrycks ”sanning” på flera olika sätt:
lärt känna sanningen (2 Joh 1)
leva i sanningen (2 Joh 4, 3 Joh 3,4)
sanning som finns hos nn (3 Joh 3)
sanningen som vittne (3 Joh 12)
älska i sanningen (2 Joh 1,2)

Sanningen (alētheia) är i dessa brev, liksom i Johannes evangelium inte bara en logisk operator, sant eller falskt, utan den gåva och lära som kom genom att Guds Son inkarnerades och blev en människa:

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. (Joh 1:14)

Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. (Joh 1:17)

Vi ser att det Kristus var full av, nåd och sanning, gav han oss på samma sätt som Mose gav lagen. Nåden och sanningen är den Kristnes lag. När vi lämnar nåden och sanningen och hänger oss åt obarmhärtighet och lögn, så lämnar vi Kristus själv som är den som är full av nåd och sanning.

Vi kan också se hur viktigt detta tema var när Johannes återger Kristus bön i för sina lärjungar medan de var på väg mot Getsemane, den bön som kallas för Jesus översteprästerliga bön:

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen. (Joh 17:17-19)

Kristus vill att Fadern skall avskilja oss för sanningen, separerade från lögnen i världen. Inte så att vi inte skall leva i världen, nej tvärt om, vi skall, precis som Kristus var full av nåd och sanning, också vi vara fulla av nåd och sanning och på samma sätt som Fadern sände Sonen till världen, så sänder Sonen oss till världen för att sprida denna nåd och sanning.

När Jesus förhörs av Pulatus så säger han:

Pilatus sade: ”Du är alltså en konung?” Jesus svarade: ”Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” Pilatus sade till honom: ”Vad är sanning?” (Joh 18:37-38)

Skall vi uppehålla oss en stund vid Pilatus fråga, kanske den viktigaste frågan en människa kan ställa: Vad är sanning? Vad var det som Jesus föddes för att vittna om? Vad var det Jesus kom till världen för? Vad är det som de som är av sanningen hör i Kristus röst, som gör att de lyssnar uppmärksamt?

För att förstå hur kyrkan tänkt kring begreppet ”sanning” så behöver vi vandra in lite på filosofins område. Jag hoppas att ni är laddade för en liten filosofisk exkursion! ;-)

Om det sanna och sanningen – språkligt

Det sanna och sanningen är något som sysselsatt filosoferna sedan urminnes tider. Hyllmeter med litteratur har skrivits i försöka att fånga denna skygga figur. Den tycks slingra sig ur varje bur man försöker sätta den i och undviker skickligt varje exakt definition.

Vidare finns det inom olika kulturer och språk olika betydelser av ”sanning”. Om går tillbaka till dialogen mellan Pilatus och Kristus och funderar på vilket språk de talade, så kan det ha varit ett av fyra olika språk som var vanliga på den tiden och många människor kunde tala flera av dessa språk, nämligen hebreiska, arameiska, grekiska och latin. Det kan även varit en tolk inblandad utan att vara omnämnd, så vi kan ha med två olika språk att göra

Vi börjar i hebreiskan.

Talade Jesus hebreiska, bör han ha använt ordet æmæth, som betyder beständighet, tillförlitlighet, ärlighet, trofasthet. Det härstammar från verbet aman, som betyder vara fast, tillförlitlig och som hos oss på svenska heter Amen. Om Jesus talade arameniska så använde han antingen även här aman i betydelsen ”att visa förtroende” samt ”att vara tillförlitlig” eller shar som betyder ”att vara stark”, viss, beprövad.

Så läser vi Jesus svar utifrån en hebreisk-aramenisk synvinkel så blir betydelsen av Jesu ord ”Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” ungefär ”Var och en, som är trofast och tillförlitlig, hör mitt ord.”

Om Jesus och Pilatus talade grekiska med varandra, kan Pilatus ha frågat, och det är så det står i grundtexeten: Tis estin aletheia. Aletheia, det grekiska ordet för sanning, har en rad olika innebörder: att återge det verkliga förhållandet, sannfärdighet, uppriktighet, ärlighet, förverkligande.

Så läser vi Jesus svar utifrån en grekisk synvinkel så blir betydelsen av Jesu ord ”Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” ungefär ”Var och en, som ser ärligt och uppriktigt på tillvaron, hör mitt ord.”

Sista varianten är att de talade genom en tolk, och då användes det latinska order veritas som är sanning i motsats till lögn; det är verklighet, sannfärdighet, opartiskhet.

Så läser vi Jesus svar utifrån en latinsk synvinkel så blir betydelsen av Jesu ord ”Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” ungefär ”Var och en, som är opartisk och fri från lögn, hör mitt ord.”

Sammanfattar vi denna lilla språkliga exkursion, så kan vi se att den hebreisk-arameniska sanningen är en egenskap hos personen i fråga, medan den grekisk-latinska sanningen är ett förhållande, tankesätt en person har till en sak. Så sanning är lika mycket något man är som något man säger eller tänker.

Om det sanna och sanningen – idéhistoriskt

Vi lämnar den möjliga språkförbistringen bakom oss och ser på hur man sett på sanning genom tiderna, och då framförallt den grekiska tankevärden som påverkat vår syn på Bibelns texter så mycket. I grekiskan användes ordet aletheia framförallt i samband med utsagor, t.ex. att säga sanningen. I såna meningar kan man ersätta sanning med varandet, t.ex. att säga som det är. Därför kom mycket av den tidiga filosofin kring sanning att handla om sanningens förhållande till varandet, till det som är.

Parmenides, Protagoras, Demokritos och Platon är tre tidiga förkristna filosofer som funderat mycket på sanningen som begrepp. Men för att denna kvällen inte skall bli för lång, så hoppar vi över dessa mycket intressanta hedniska filosofer och dyker in ganska långt fram i kyrkohistorien.

En av västkyrkans främsta teologer och filiosofer, Thomas av Aquino, har påverkat vårt sätt att se på sanning väldigt mycket. Aquino skrev en ganska maffig bok i tre band enbart om detta. Den heter ”The Disputed Questions on Truth” (Quaestiones disputatae de Veritate) och finns tyvärr inte på svenska. Men för den som vill på djupet begripa hur västkyrkan landade i det sanningsbegrepp som hon har är den mycket bra.

Aquino berör sanningen även i sitt stora verk ”Summa Theologica” i volym 4 när han undersöker vad som är sant och falskt och använder där St. Augustinus undervisning, och det är den jag tänkte vi ikväll skall titta lite mer på och använda för vårt studie av Johannes brevens sanningsbgrepp.

St. Augustinus undersöker sanningen som begrepp i sina böcker ”Soliloquia” och ”Om själens odödlighet” (De immortalitate animae). Han definierar det sanna som ”det sanna är det varande” eller ”det sanna är det som är [id quod est]”. Sug på den lite.

Han ser precis som den stoikerna (filosofisk inriktning) också en skillnad mellan ”det sanna” och ”sanningen” och definierar ”sanningen” som ”sanningen är det som uppenbarar varande”. Dvs, sanningen är det som visar på det redan existerande sanna.

Om vi stannar där och inte tränger djupare in i sanningsbegreppet utan börjar att klä denna denna definition i Bibliska ord. Sanningen är det som uppenbarar varande – vad blir det om om vi tänker på Jesus? Han är sanningen. Om vi tänker på Fadern? – Han är den som är.

Så Augustinus tanke om att ”sanningen är det som uppenbarar varande” blir då ”Jesus är den som uppenbarar Fadern” vilket många av Jesus egna utsagor bekräftar. Han ensam är sanningen, den som uppenbarar Fadern. Det finns inga andra ”sanningar” än Han, och Hans uppgift är att uppenbara Fadern. Det var därför han föddes. Kristus kan här inte skiljas från sina ord, från sin lära. Han som fysisk person är läran, han är Guds ord, han är sanningen och orden han talar vägledning och liv.

Sanningen är det som uppenbarar varande.

Om vi nu tar de ”sanningar” som finns i Johannes andra och tredje brev och funderar på dessa utifrån Augustinus definition.

De som lärt känna sanningen (2 Joh 1) – Kan vi tänka detta som ”de som har lärt känna Gud så som Han uppenbaras i och genom Jesus”? De som inte dricker ur några andra källor än Jesus själv, hans liv och hans ord, de som är förtrogna med det sätt som Jesus visar på Fadern. De som förstår att bara Jesus, som är sanningen kan uppenbara det sanna.

De som lever i sanningen (2 Joh 4, 3 Joh 3,4) – de som är fast förankrade i Gudsuppenbarelsen i Jesus på ett sådant sätt att det genomsyrar deras liv. De inte bara förstår sanningen, sanningen har blivit själva värden de lever i. Deras liv och deras beslut sker hela tiden i samklang med den uppenbarelse av Gud som Jesus visar på. Att lämna denna uppenbarelse för en främmande lära, en annan ”sanning”, vore döden

Sanningen som finns hos nn (3 Joh 3) – När sanningen finns hos någon, så uppenbarar denna person Gud på samma sätt som Jesus själv. Inte så att de blir en annan sanning, utan att genom att de ikläder sig sanningen blir de en del av sanningen själva och kan på så sätt uppenbara sanningen, Jesus, så att andra människor kan se Fadern, som är det sanna.

Sanningen som vittne (3 Joh 12) – Jesus uppenbarar inte Fadern utan allt det sanna. Som när han sa till Natanael: ”Se, han är en verklig israelit. I honom finns inget svek.” Jesus uppenbarar det sanna hos var och en. Om vi rannsakar oss själva med Jesus ord, så ser vi sanningen om oss själva. Jesu ord är vår enda sanna spegel.

Att älska i sanningen (2 Joh 1,2) – Ett av mina favorituttryck hos Johannes. Jesus uppenbarar inte bara ”det sanna”, Fadern, som något egenskaps löst varande utan även de egenskaper som Fadern har. Faderns främsta egenskap, hans främsta energi, är kärleken. När vi med denna uppenbarelse, med denna sanning, ser på varandra, såna som vi är, inte sån som du och jag är – utan såna som vi är, så bleknar det mesta annat bort och kvar blir den uppenbarade kärleken. Budet att älska sin broder blir inte svårt för den som älskar i sanningen, för sanningen uppenbarar kärleken som Fadern har till allt skapat och vi får bli ”med-älskande” till den stora kärleken som i evigt strömmar ut från Gud och som är Gud.

Gästvänlighet

Gästvänlighet är en dygd (generositet) som har värderats högt både på gamla och på nya testamentets tid. I en tid då hotellen inte låg vägg i vägg och hade hundratals rum, så var det en hederssak att öppna sitt hem för främlingar. Vi skall läsa några verser om detta från vår Bibel och börjar i Gamla testamentet:

HERREN uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält när dagen var som hetast. Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. Då han fick syn på dem skyndade han sig emot dem från tältöppningen och bugade sig till jorden och sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten, så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. Jag skall också hämta ett stycke bröd, så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har tagit vägen förbi er tjänare.” De sade: ”Gör som du har sagt.” (1 Mos 18:1-5)

Abram föll ned på knä och bar att få visa gästvänlighet mot de tre männen.

Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom för att hämta upp vatten och fylla hoarna och vattna sin fars får. Då kom herdarna och drev bort dem, men Mose grep in och hjälpte dem och gav deras får vatten. När de kom hem till sin fader Reguel, sade han: ”Varför kommer ni hem så tidigt i dag?” De svarade: ”En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. Han hämtade till och med upp vatten åt oss och vattnade fåren.” Då sade han till sina döttrar: ”Var är han? Varför gick ni ifrån honom? Bjud in honom att äta med oss.” (2 Mos 2:16-20)

Reguel bemödade sig om att visa Mose gästvänlighet, så pass att han skickade ut sina döttrar igen för att hämta honom.

Vi tar ett par exempel från Nya testamentet också:

Medan de var på väg gick Jesus in i en by, där en kvinna som hette Marta tog emot honom i sitt hem. (Luk 10:38)

St. Marta, som är gästvänlighetens mecenat i de klassiska kyrkorna, visade Jesus massa kärlek genom sina gärningar.

På sabbaten tog vi vägen ut genom stadsporten och gick längs en flod, där vi antog att det fanns ett böneställe. Vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade kommit dit. En av dem som lyssnade hette Lydia. Hon handlade med purpurtyger och var från staden Tyatira, och hon hörde till dem som fruktade Gud. Och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon tog till sig det som Paulus predikade. När hon och alla i hennes familj hade blivit döpta bad hon: ”Kom hem till mig och bo där, om ni anser att jag tror på Herren.” Och hon övertalade oss. (Apg 16:13-15)

St. Lydia av Tyatira var en av de första i Europa som konverterade till kristendomen. Tyatira ligger i nuvarande Turkiet. När Lydia hörde evangeliet grep det tag i henne ville hon visa gästvänlighet mot bröderna och hon till och med övertalade Paulus, Silas och Timoteus att komma hem till henne.

Hos de första kristna lade man stor vikt vid gästvänlighet för att styrka församlingsgemenskapen:

Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. (Rom 12:13)

Bröder, bli kvar i broderskärleken. Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom gästfrihet har somliga fått änglar till gäster utan att veta om det. (Heb 13:1-2)

Slutet på allting är nära. Var därför förståndiga och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder. Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. (1 Petr 4:7-10)

Detta med gästfrihet var så viktigt att det blev en bedömningsgrund för om nån passade som församlingsledare eller inte:

Om någon gärna vill få en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift. En församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare. (1 Tim 3:1-2)

Det fanns vissa kvinnor som förlorat sina män och därmed oftast sin inkomst, vilka församlingen understödde med pengar och mat, och även på dessa ställdes ”kravet” att de hade delat det man tidigare haft:

Till ‘församlingsänka’ skall den utses som är minst sextio år och har varit en enda mans kvinna. Hon skall vara känd för att ha gjort mycket gott: uppfostrat barn, visat gästfrihet, tvättat de heligas fötter, hjälpt nödlidande och sökt varje tillfälle att göra gott. (1 Tim 5:9-10)

Bibeln använder även i några liknelser gästvänlighet som exempel på Faderns nåd. Han är den som dukar ett bord i Psaltaren 23, han bjuder in till Bröllopsfest i Matteus 22, osv.

Vi ser alltså att gästvänlighetens dygd finns genom hela Bibeln och vi gör gott i att fundera kring hur vi själva försöker leva upp till detta. Och kanske inte bara fundera. Bjud in nån vetja! Buga dig ned till marken som Abram eller tjata som Lydia. Vilket som känns bäst för dig. Just do it! ;-)

Men om nu gästvänlighet är så viktig så att den liknas vi Faderns nåd, varför uppmanas det till den i Johannes 3 men varnas för den i Johannes 2? På vilka grunder skall vi avgöra vem vi bjuder in och till vad vi bjuder in dem?

Om vi tar Johannes 2 och 3 som våra enda guider i frågan idag, så verkar den springande punkten vara vilken lära som gästen för med sig och deras motiv att ”gå ut”. Om gästen har gått ut för Namnets skull (3 Joh 7) och predikar enligt apostlarnas lära så uppmanas vi att visa gästvänlighet, men om gästen har orena motiv och har ”gått ut i värden” (2 Joh 7) och predikar en annan lära (dvs icke-apostolisk) så skall vi akta oss noga.

Versarna sju i de bägge breven talar om drivkraften hos predikanterna. ”För Namnets skull” eller ”i världen”. I de ena fallet kan vi se Jesus kallelse som drivkraft, och i det andra inte. Den bakomliggande orsaken till att en resande predikant kommer till oss är en signal som vi kan tänka på. Drivs de av en kallelse, eller är det andra världsliga orsaker som driver dom?

Det andra vi kan göra är att fundera på deras lära. De ord de talat och de böcker de skrivit. Är den samstämmig med apostlarnas lära? Upplever vi att de bortförklarar ordet, snarare än att de förklarar det? Den tidiga kyrkan plågades av människor som menade att Jesus inte var det som apostlarna sa att han var. Det finns massor av brev och skrifter i den frågan. För apostlarna var Jesus person och det han var oerhört viktig.

Denna fråga dyker upp med jämna mellanrum i kyrkohistorien i olika skepnader och sex av de sju koncilierna (kyrkomötena) under det första årtusendet handlade om Jesus person på olika sätt. Och det som det första konciliet beslöt var att förkasta den lära som är aktuell i 2 Johannes – nämligen att ”Jesus är Kristus, som har kommit i köttet.”

Parantes:
Första konciliet i Nicaea 325 (Kyrkans lära om Jesu gudomlighet)
Första konciliet i Konstantinopel 381 (Arianismen – Sonen är ett skapat väsen)
Konciliet i Efesos 431 (Nestorianism – skiljer på Jesus naturer, Theotokos)
Konciliet i Chalcedon 451 (Monofysiterna – Jesus har en blandad natur)
Andra konciliet i Konstantinopel 553 (Enhypostasiläran antogs – Hur Jesu två naturer är en)
Tredje konciliet i Konstantinopel 680-681 (Monoteletism – Jesus har bara en vilja)
Andra konciliet i Nicaea 787 (Vördnad av ikoner accepteras)

Det de tidiga villolärarna verkar ha haft dessa avvikelse från den apostoliska läran om vi tittar på orden i 2 Johannes 7: ”… de bekänner inte att Jesus är Kristus, som har kommit i köttet.”
Jesus var inte Kristus (Messias)
Kristus (om han nu kom) hade inte en kropp

Vill du läsa om alla villoläror som florerade i den tidiga kyrkans utkanter så rekommenderar jag St. Ireneus av Lyons bok ”Mot heresierna”. Den är maffig, men mycket bra läsning för den dissekerar varje villolära och pekar på hur dessa avviker från kyrkans lära i detalj. Och många av de villoläror vi har idag har hämtat sitt tankegods från dessa tidiga villfarelser. Så det är mycket igenkännande när man läser den.

Men för att kvällen inte skall bli så lång, så tänkte jag bara lyfta tre självklara villfarelser utifrån 2 Johannes 7:

Att förneka att Jesus som historisk person var Kristus, den av Gud utlovade Messias (Judendom)
Att förneka Kristi kroppslighet (Mormoner, Gnostisism – väsen som antog och lämnade en skapad kropp)
Att förneka Kristi Gudomlighet (Jehovas Vittnen, MFS – skapad varelse lägre än Gud)

Dessa rörelser avviker från apostelns ord och bör falla under kategorin villolärare.

Så hur skall vi då göra med dessa? Kan jag bjuda hem min Jehovas Vittne arbetskamrat? Hur bör vi tänka när vi bjuder in predikanter till församlingen?

Jag tänker inte ge något auktoritativt svar på den frågan. Men jag tänkte försöka dela ett par tankar kring det hela:
Om jag har en Judisk vän som reser land och rike kring för att göra proselyter – kanske jag skulle hoppa över att bjuda hem honom/henne den gången. Men en annan gång, när syftet med resan inte var proselytiserande, så skulle jag kanske tända grillen och lägga på ett par korvar. Av nöt eller lamm – givetvis.
Om Jehovas vittnen kommer och knackar på min dörr, så får de inte komma in. Men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att själv bjuda in dom för teologiska samtal över ett glas saft eller två.

Är ni med på hur jag tänker? Hur tänker ni?

Avslutning

Vi har talat om två av aposteln Johannes brev, ett församlingsbrev och ett privatbrev och reflekterat på deras innehåll. Vi har också funderat kring begreppet ”sanning” i ett Bibliskt perspektiv och sett att det dels kan vara en personlig egenskap och ett sätt att se på saker. Vi använde St. Augustinus definition av ”sanning” och ”det sanna” och funderade över de ”sanningar” som fanns i breven. Slutligen gick vi igenom lite kring gästfrihet – som i breven dels påbjuds och dels förbjuds.

Tack för mig.

Förbehåll: Detta är en undervisning jag hållit ”live” och denna text var mitt manus. Jag frångår ofta manus när jag undervisar, så denna nedskrivna undervisning var med all säkerhet inte den jag höll ”live”. (Ords. 16:1)