Inledning
Sammanhang: Under ett samtal med några vänner om huruvida det är viktigt att vi bör “ge akt på vår framställning, så att vår lära i allt blir sannolik” (Gregorius av Nyssa – Om själen och uppståndelsen), dvs om filosofiska och intellektuella argument var viktiga i en teologisk diskussion, så dök det upp ett antal argument för att det inte var särskilt viktigt och att människor, speciellt ungdomar, inte var intresserade eller hade förmåga att förstå något sådant.
Jag var skeptiskt till detta resonemang och skrev nedan förenklade text kring existens problem för att empiriskt pröva om dessa påståenden var sanna. Jag lät ett par tonåringar läsa den för att undersöka om; 1 – de kunde tillgodogöra sig resonemanget och 2 – om den kunde tycka att det var en intressant väg stt närma sig Gud.
Hur nära Gud kan man komma med hjälp av tanken och filosofin? Hur mycket kan vi med vår tanke förstå av Guds väsen? Hur långt sträcker sig vår tankes kraft när det gäller att utforska varandet, existensen som sådant? Vilket är förhållandet mellan vårt sjävupplevda sinne och vår tillsynes materiella omvärld?
Om vi lämnar Kalles fråga om meningen med existensen åt sidan och börjar att tänka kring frågan om varför vi alls existerar, så ramlar vi raskt ner i den filosofiska sjön – på mycket djupt vatten. Men om vi inte låter djupet skrämma oss utan i stället låter oss uppmuntras av tanken att vi faktiskt redan har tagit första simtaget i det att vi formulerade frågan ”Varför finns någonting alls egentligen?”
En kausual omvärld
Om vi tar nästa simtag och ser på det som tycks existera runt omkring oss, det som vår tanke uppfattar och samspelar med – så kan vi se att det som främst kännetecknar den är att den är föränderlig. Varje liten sak runt omkring vår tanke är under ”ständig förändring”, som Ulf Christiansson sjunger. Du och jag också! Vi vandrar från ett tillstånd till ett annat – från det vi föds till dess vi dör.
Dessa förändringar bildar en sorts kedja, där varje förändring leder till ett nytt tillstånd och varje tillstånd blir orsak till nästa tillstånd. En obruten kedja av liv i konstant förändring, en böljande rörelse, en dans där du samverkar med din omgivning och dess olika tillstånd och förändringar.
Du gick upp i morse beroende på att klockan ringde och det beror på att du ställde den igår innan du gick och lade dig och det beror på att din chef inte gillar att du kommer för sent och det beror på att han inte själv klarar av att göra ditt jobb och det beror på att han valde fel linje i gymnasiet och det beror på att hans mamma inte ville att han skulle bli bilmekaniker och det beror på att …. Och så vidare.
Det vi är och där vi är idag beror på miljarders tidigare orsaker i en enda lång kedja. Om vi med vår tanke följer denna kedja så långt tillbaka vi kan, som en blodhund sätter vi nosen i marken och spolar tillbaka tiden, från tillstånd till tillstånd, vi följer varje förändring – 1900 talet susar förbi – där upptäcker Columbus Amerika – och där var stenåldern – kolla en dinosaurie! – och nu är vi framme, eller snarare tillbaka till tidpunkten jag vill att du funderar kring – begynnelsen. Smaka på det ordet – begynnelsen.
Tre tankar om begynnelsen
Om vi tar och funderar en stund på varför och om det överhuvudtaget kan finnas en begynnelse. Varför finns denna långa kedja av förändringar och olika tillstånd alls? Vad beror det på? Vilken är orsaken?
Man kan ju tänka att ”ja, det finns nog ingen begynnelse alls” – då blir det en sorts tro på Magi där nåt plötsligt kan hända utan en tidigare orsak. Kaninen i trollkarlens hatt dök plötsligt bara upp där – utan att trollkarlen tidigare hade stoppat in den i hatten. Denna långa kedjan dök plötsligt bara upp som en kanin. Materia, naturlagar, matematik, abstrakta begrepp, medvetande – hela rubbet finns till ”bara-så-där”. Detta är den ateistiska idén.
Man kan också förneka en orsakskedja och tänka ”det som verkar finnas, det finns nog bara i min egen tanke” – allt blir en illusion i ett högre andligt sökande där det vi kallar verkligheten på nåt sätt bara speglar en högre andlig verklighet, en skuggbild, och att jag upplever allt som en lång kedja har inget, eller lite, med den ”riktiga” verkligheten att göra, en verklighet som ligger bortom det jag kan uppleva. Denna tanke lever främst bland vissa asiatiska filosofier.
Tänker man att ”det fanns nåt innan begynnelsen som satte igång det hela”, då tänker man sig en första orsak, en orsak som själv inte har någon orsak. En absolut oföränderlighet, en absolut enkelhet, en ”ett-het” vars existens är absolut och i och genom sig själv, utan orsak, satte igång det hela. Detta är den teistiska idén.
Tre olika sätt att se på begynnelsens verklighet, på det som finns och som vi, du och jag, befinner oss i. Inte mitt i utan som den sista länken i denna långa orsakskedja – denna föränderliga verklighet. Spännande tycker jag. Det är så här långt filosofin kan ta oss. Eller mig i alla fall. Finns säkert tänkare som kan bena ut det bättre och kanske ge fler möjliga förslag på begynnelser, men det är här jag vill stanna. Och eftersom min tanke vill stanna här – så börjar jag tro. Jag kan välja att tro på vilken av dessa tre möjliga lösningar på existensens gåta jag vill. Och faktum är att jag varit och rotat i dem alla.
När jag blickar bakåt på detta sätt så kom jag fram till att den ateistiska tanken är märklig. Min erfarenhet säger mig att det mesta jag kan erfara har en orsak. Kaninen finns i hatten av en orsak. Saker och ting dyker inte bara upp utan orsak. Möjligtvis kan goda vänner plötsligt dyka upp utan orsak med lite kakor för en överraskningsfika. Men när jag tänker närmare på det, så kanske det finns en orsak även till detta.
Illusions idén är ännu märkligare för mitt sinne. Jag vill inte förneka det mina sinnen kan uppleva och det mitt sinne kan förstå som en sanning, kanske inte hela sanningen – men likväl en sanning. Problemet blir att vi inte kan lita på vårt sinne för att, för det första, avgöra vad som är verkligt, och för det andra, sortera denna upplevda verklighet i någon sorts begriplig ordning. Jag kan aldrig veta att den verkligheten som mina sinnen matar mig är verklig och jag heller inte kan veta att saker sker i den ordning jag upplever det om det är en illusion, en skuggbild. Vilket gör att jag inte kan tillskriva mitt sinne någon större pålitlighet alls i några frågor överhuvudtaget, hur mycket jag än försöker att filosofiskt tränga mig in i dessa. Jag kan heller inte jämföra “min verklighet” eller diskutera den med andra, för allt blir subjektivt.
Så jag omfamnar den teistiska tanken. Att det finns en första orsak, som själv är utan orsak – och jag kallar denna orsak för Gud.
Guds natur – på ontologiskt vis
Om vi godtar det sättet att beskriva Gud, som den första orsaken, kan vi då veta nåt mer om Gud med säkerhet? Finns det egenskaper som då blir nödvändiga för att han skall vara just Gud och inte en gud med litet g, en supervarelse, men en varelse bland alla andra? Vad gör Gud till Gud?
Om man bestämmer sig för att beskriva t.ex. en spegel, så har den många olika egenskaper. Om jag tar en spegel i handen och ser på den så skulle jag kunna beskriva den på olika sätt. Jag skulle kunna säga ”den är rund”, för det råkar den spegel som jag har vara. Men rundheten gör den inte till en spegel. Den skulle lika gärna kunna vara fyrkantig utan att för den skull sluta vara spegel. Säger jag däremot ”den är reflekterande” så har jag beskrivit en egenskap som är nödvändig för att den skall vara en spegel. Tar du bort dess reflekterande egenskap är det inte längre en spegel.
Så vad är det som gör Gud till Gud? Vilka egenskaper måste han ha för att vara Gud, den första orsaken till alltings existens? Jag skulle vilja peka på några egenskaper som jag tänker att han har. Detta är kanske ingen komplett lista på allt som kan betecknas som ”Gudighet”, men de är, som jag ser det, nödvändiga utifrån ovan resonemang:
- Han måste vara oföränderlig – hade han kunnat ändras så hade han inte varit den första orsaken utan det hade funnits en tidigare orsak till Honom.
- Han måste vara absolut enkel – hade han varit sammansatt på något sätt hade det funnits en orsak till sammansättningen och att de olika delarna kommit samman.
- Han måste vara evig – hade han inte varit evig, så hade han bara varit en del i en större orsakskedja, det hade funnits nåt innan och efter honom.
- Han måste vara oändlig – allt som finns måste finnas i Honom och allt som finns det finns i perfektion i Honom. Det kan inte finnas något utanför honom, inte ens ingenting.
- Han måste vara immateriell – hade han varit materiell hade han vart bunden av de lagar som rör det matieriella och hade då varken kunnat vara oföränderlig, absolut enkel, evig eller oändlig.
Känner du igen den Gud du tror på i dessa beskrivningar? Du har kanske i din tanke kommit fram till andra nödvändiga egenskaper, och det skulle vara jättespännande att tala med dig om det. Hur du har närmat dig den frågan och vilka svar du kommit fram till. Hur din filosofi och teologi samverkar till din förståelse av vem Gud är.
Och här börjar gränslandet mellan filosofi och teologi. Filosofi, som betyder ”kärlek till visdom” är ett land som gränsar till landet Teologi, som betyder ”läran om Gud”, och alla dess vägar leder till det landet. ”Vishetens vägar är ljuvliga, alla dess stigar är trygga.” står det i Ordspråksboken 3:17. Teologi är erfarenhet – andra människors kollektiva, kanoniska och unisona erfarenheter. Erfarenheter av den Gud som du kan skymta i tanken men erfara på ett kanske annat plan. Givetvis har jag också egna subjektiva erfarenheter av Gud, men dessa vill jag lägga i ett fack för sig så att jag jämföra dem inbördes alla tre: filosofin, teologin och mina egna erfarenheter och på så sätt bana väg på en okänd stig.
Teologi
Jag vill gärna jacka in mig i kyrkans erfarenhet för att ställa kontroll-frågor till min tanke. Så när vishetens väg, filosofin, har lett mig till en punkt där jag tycker mig skymta Gud, då vill jag studera Bibeln och kyrkofäderna för att se om min tanke kan vara riktig, om jag verkligen har gått rätt. För jag tänker att det är inte så att vägen är byggd från visheten till Gud, nej – det är Gud som lagt ut vishetens väg för att vi överhuvudtaget skall kunna söka honom sådan som han är.
”Ty det är HERREN som ger vishet, från hans mun kommer kunskap och förstånd.” (Ords. 2:6)
Så följde vi det skapades kedja av tillståndsändring, från nu tills vi kom till tidernas begynnelse, och där behöver vi pröva våra slutsatser, vi behöver jämföra dom med hur andra som dragit liknande slutsatser har tänkt. Så om vi prövar vår slutsats, de fem egenskaper jag ville lyfta fram, med Bibeln och med traditionen, så kanske vi kan hoppas på att filosofin och teologin talar med samma röst.
”Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.” (Hebr 4:2)
* Oföränderlig
Gud kan inte förändras. Hade han kunnat det, så hade han inte varit den första orsaken till alltings existens, utan det hade funnits en tidigare orsak till Honom. Han hade varit en skapar gud, en demiurg, själv skapad – men han hade inte varit existensens upphov.
Jag skulle vilja lyfta fram två Bibelställen som beskiver detta:
Hebr 13:8: Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.
Jak 1:17: Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.
* Absolut enkel
Guds väsen är enkelt. Det är inte sammansatt av en massa olika saker, för hade han varit sammansatt på något sätt hade det funnits en orsak till sammansättningen och att de olika delarna kommit samman. Då hade han heller inte varit Gud. Förutom Mose rop till folket: ”Hör, Israel! HERREN, vår Gud, HERREN är en.” (5 Mos 6:4) vill jag också lyfta fram:
Rom 3:29-30: Eller är Gud endast judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas, lika säkert som Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tro.
Jak 2:19: Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och bävar.
Dessutom tror jag att Gud är treenig, tre i en, men det är en annan tanke som vi får lämna därhän just nu. Det är tanken att Gud är enkel som gör att man i teologiska texter ofta beskriver Gud i enkla termer som Kärlek och Ljus. Man vill helt enkelt inte leda in tanken till att tro att Gud skulle vara sammansatt.
* Evig
Om Gud inte är evig, så hade han bara varit en del i en större orsakskedja, det hade funnits nåt innan eller efter honom. Detta pekar tillbaka på hans oföränderlighet. Han kan inte ändras så att att han inte finns:
1 Mos 21:33: Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Sheba och åkallade där HERRENS, den evige Gudens, namn.
Jes 40:28: Vet du inte, har du inte hört att HERREN är en evig Gud, som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte, hans förstånd kan inte utforskas.
1 Tim 6:16: … som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se.
* Oändlig
Precis som Gud, för att vara existensens Gud, inte kan ha någon begränsning i tid, så att han skulle ha en början och ett slut, så kan heller inte ha någon begränsning i storlek, så att man skulle kunna säga att här börjar han och där slutar han. Allt som finns måste finnas i Honom. Det kan inte finnas något utanför honom, inte ens ingenting. Paulus tal till Athenarna i Aeropagen bekräftar detta:
Apg 17:28: Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt: Vi är av hans släkt.
* Immateriell
Gud är inte som du och jag. Han är inte till sin natur på något sätt beroende av det Han skapat. Han är utanför, bortanför.
Joh 4:24: Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.
Du kan säkert fler Bibelord än dessa som pekar på någon Guds nödvändiga egenskaper. Vi har ju här tänkt på honom bara som existensen upphov och om man börjar tänka i en annan ända, så kan man säkert lägga fler egenskaper till dessa som är nödvändiga för att han skall vara Gud.
Förutom dessa egenskaper, så beskrivs han på massa olika sätt allteftersom människor erfar honom. Dessa logiskt nödvändiga egenskaper ger ju ingen heltäckande bild av vem Gud är. Han skulle ju till exempel vara mycket ond och kärlekslös och ändå vara Gud. Kanske en del upplever honom så.
Men här får vår tro och vår erfarenhet lära oss att Gud är kärlek, att Gud är ljus, att Gud älskar, att Gud är barmhärtig, osv. Dessa egenskaper kan inte tanken utforska, men du och jag kan utforska honom på andra sätt. St. Gergorius av Nazianzos beskriver sin erfarenhet av Guds egenskaper på ett vackert och poetiskt i ett stycke i sin gudstjänstordning som firas i den koptiska kyrkan:
Sannerligen är det passande och rätt att lovsjunga dig;
att välsigna dig, att tjäna dig, att dyrka dig, och att förhärliga dig;
O ende sanne Gud, du som älskar mänskligheten;
den outsäglige; den osynlige; den obegränsade;
utan början; det evige; den tidlösa;
den gränslöse; den outgrundlige; den oföränderlige;
Skaparen av allt, allas Frälsare.
Sammanfattning
Jag tror att vi genom att använda det mått av vishet som Gud skapat oss med kan lära känna bitar av hans natur och vem han är. Det är inte det enda verktyget vi har, men det är en trygg stig vi kan gå på när vi vill närma oss Gud. Filosofi, teologi och den egna erfarenheten går hand i hand. Skulle någon av dem snubbla så hjälper strax de två andra den upp på fötter igen. Vi kan rent filosofiskt veta saker om Gud som vi sedan kan pröva mot andras och våra egna erfarenheter.
När vi tänker på den föränderliga värld vi lever i, följer dess spår bakåt i tiden och ställs inför begynnelsen. När allt tog det gigantiska steget från att inte finnas till att finnas, så kan vi med tanken ana den Gud som skapade allt, ex nihilo – ur intet. Gud – den första orsaken. Han som själv inte har någon orsak till varför han finns. Gud – det logiskt nödvändiga ursprunget till den värld av möjligheter som vi lever i.
Avslutning
Men även om man genom tanken kan närma sig Gud, så kan man aldrig helt utforska honom på det sättet. Tanken kan leda dig till hans dörr, till att inse att han måste finnas, men vill du lära känna honom djupare så måste du knacka på dörren och stiga in. Kyrkan har genom åren fått lära sig hur man gör detta, vilka medel som står till buds för att forcera dörren. Bön, askes, barmhärtighet och ödmjukhet fungerar alla bra som nycklar till den dörren. Pröva!
För det är i gemenskapen bakom den dörren som det spännande livet börjar på riktigt.