“När jag i ett sådant ärende var på väg till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, fick jag under resan, konung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus från himlen, klarare än solen, stråla omkring mig och mina följeslagare. Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det är hårt och smärtsamt för dig att sparka mot udden.” (Apg 26:12-14)
Aposteln St. Paulus förklarar här sin omvändelse för konung Agrippa i Cesarea.
Jag funderar på hur vi människor, vi som bekänner oss som Kristna, reagerar när en sån man som Paulus omvänder sig. Vissa reagerar med tvekan (Apg 9:13), vissa med häpnad (Apg 9:21), andra reagerar med rädsla (Apg 9:26). Det som lyser med sin frånvaro är glädje. Det är som att vi inte tror att Gud förmår att omvända vem han nu vill omvända, så vi kanske framförallt reagerar med tystnad. Hur hanterar vi att den som förut var en fiende, nu blivit en vän och broder?
Jag vill lyfta fram några vänner och bröder, som många av oss kristna kanske fortfarande ser på med viss tvekan, häpnad och rädsla. Såna som vi tiger om, för att vi inte vet hur vi skall ställa oss till eller vad vi skall tro – om vi skall tro.
Blackie Lawless (W.A.S.P) – Hårdrocksikonerna som skakade om Sverige 1984 så till den milda grad att Siewert Öholm och en hel studio med arga och skrämda människor grillade den unge och oerfarne skribenten Anders Tegnér i TV-programmet Svar Direkt.
Alice Cooper (Alice Cooper) – Jag är gammal nog att komma ihåg moralpaniken som spred sig i Göteborgstidningarna inför hans spelning i Scandinavium 1975.
Brian “Head” Welch (Korn) – 1998 blev eleven Eric VanHoven avstängd från sin skola i Zeeland (Michigan) USA bara för att han hade en T-shirt med Korns logotyp på sig. Det ansågs “oanständigt, vulgärt, obscent och har för avsikt att vara förolämpande”.
Nicko McBrain (Iron Maiden) – Med bibelcitat om odjurets nummer och bärande namnet av ett fruktansvärt tortyrredskap så skapade Iron Maiden många rubriker under 1980-talet.
Alla dessa fyra har en uttalad kristen tro, som på olika sätt lyser – ja verkligen lyser – fram i det mörka landskap som de rör sig i. De hade det inte när de började sin vandring mot sitt Damaskus, men på vägen mötte de Honom som är sant ljus av sant ljus. Och de blev förändrade.
Det jag tänker på är detta: varför blir det så mycket tvekan, så mycket rädsla och så mycket häpnad när Gud, idag precis som igår, utväljer de människor som kanske vi kristna moralister upplever vara våra fiender. Varför inte glädje?
Den Svenska kristenheten förfasade sig på 80-talet över att Blackie Lawless höll på med kött och blod på scenen – jag kan glatt rapportera att idag, 30 år senare, är det fortfarande kött och blod som gäller för honom – Kristi kött och Kristi blod.
