Inledning
Inledning(Predikan började med em dramatisering av Hannas möte med prästen Eli i tabernaklet i Silo.)
Det lilla drama som ni just såg är en del av en större barn- och familjeteater som heter ”Hjältar och Hjälpare” som vi som familj är med i. I somras gjorde vi en inspelning av vissa delar av föreställningen som kommer att komma ut på en DVD. Vi har releaseparty nästa vecka :-)
Vi har ju en serie i Elim som vi kallar ”Gamla Testamemnete genom andras ögon” och idag skall vi försöka se lite genom Hannas och Elis ögon lite. Så vi beger oss tillbaka ca 3000 år i tiden. Jag skulle vilja säga lite om Hanna och sen lite om Eli och tillsist om mötet mellan dem som förändrade bägge deras liv ganska drastiskt.
Om Hanna – ett personporträtt
Om vi börjar med Hanna, så var hon gift med Leviten (1 Krön 6:33-38) Elkana. Elkana hade även en andra hustru som hette Peninna. Dom bodde i en by som hette Ramatajim-Sofim som låg ca: 4 mil norr om Jerusalem i Efraims bergsbygd.
Relationerna i Elkanas familj var komplicerade. Elkana var en troende man som gjorde sitt bästa för att hela familjen skulle ha det bra. Men vi kan läsa att Hanna och Peninna inte drog jämt. Inte alls. Bibeln beskriver det som att de tävlade mot varandra.
Herren had nämligen välsignat Peninna med barn, men Hanna hade han gjort barnlös. Peninna var inte sen att påpeka detta, speciellt vid de tillfällen då familjen begav sig till Herrens tabernakel som vid denna tiden fanns i staden Silo.
Kring detta kan man fundera lite. Man kan ju tycka att Gud är orättvis som ger den stygga Peninna barn, men låter den snälla Hanna förbli ofruktsam. Så kan man tänka. Men man kan också vända på det och tänka på Guds godhet som ger oss alla allt gott trots att vi kanske är mer lika Peninna än vad vi är lika Hanna. Gud är god, och han väsignar även oss när vi ibland är stygga.
Att vara barnlös kvinna på den tiden i Israel var inte som det individuella livsstilsval som kvinnor idag kan göra. Man väljer bort barn för att man vill förverkliga sig själv, man vill göra karriär, man vill resa, man vill ha det bekvämt. Då Hanna levde var det något helt annat. Hela livet handlade om att skaffa barn åt sig och sin man, så att man fick arvingar, försörjare på ålderns höst, och så att ens namn fördes vidare. Det fanns till och med lagar om hur man skulle hantera situationen om en man dog barnlös. Då skulle hans broder gifta sig med änkan och skaffa barn i sin broders namn. Barn var inte ett privat beslut, utan nåt som släkten och samhället man levde i hade synpunkter på.
Peninna var alltså lite extra stygg när Hanna skulle gå till tabernaklet för att be. Hon gnuggade in Hannas stora sorg, sin ofruktsamhet, lite extra vid dessa tillfällen. Det var inte av tanklöshet som hon retades, utan hon gjorde det för ”att göra henne upprörd” står det. ”År efter år” står det.
Hur tänker du att det påverkade Hanna? Jag tänker att det kan påverka i två riktiningar. Antingen blir relationen till Gud lite kylig, man klär på sig en yttre religiositet och förhärdar sitt hjärta, man deltar i Gudstjänsten slött och mekaniskt utan att förvänta sig något av Gud. Eller så blir ens inre förkrossat och man kastar sig på Gud och ber om förbarmande. Antingen blir ens hjärta hårt eller mjukt.
Elkana gjorde sitt bästa för att trösta Hanna. Han var en god man. När Elkana bär fram sitt offer till Herren, så ger han av det till Peninna och deras barn, men åt Hanna ger han dubbelt så mycket. När Hanna gråter och inte vill äta säger han tröstande “Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?” Han gör så gott han kan Elkana. Men Hanna förblir otrösterlig och efter maten så reser hon sig och går ensam till Herrens tempel.
Om Eli – ett personporträtt
Vid dörren till templet satt översteprästen Eli i sin stol. Eli var avkomling till Arons fjärde son Itamar. Eli var en dommare i Israel. Dommare eller ledare som man också kan översätta det hebreiska ordet. Så förutom religiösa frågor, så vägledde han folket även när det gällde andra områden av livet. Avgorde vad som var rätt och fel, bestraffade och tillrättavisade. En man på karriärens topp.
Elis privata liv var dock allt annat än lyckat. Eli var en gammal man och han hade problem med vikten. Och så var det synen som började ge med sig. Åldrandet… Han satt mest på sin stol i ingången till templet.
Så var det det här med hans söner. Eli hade två söner, Hofni och Pinehasm som var präster i templet. Men särskilt bra präster var de inte. De hade för vana att ligga med de kvinnor som tjänstgjorde vid ingången till uppenbarelsetältet och skicka tempeltjänarna att med våld ta köttet, även det feta som var reserverat åt Herren, från folket som kom för att offra. De gillade inte det kokta köttet som prästerna fick lov att ta utan ville grilla det i stället.
Folket lärde sig snart att det inte var nån idé att offra kött till Herren eftersom prästerna ändå bara åt upp det. Det står att ”De unga männens synd var mycket stor inför HERREN, eftersom folket därigenom lärde sig att förakta HERRENS offer.” Eli hörde om deras bravader och försökte förmana dom men de lyssnade inte på honom.
Så det här med barnuppfostran var kanske inte direkt Elis grej. Kanske hade han haft fullt upp med att göra karriär. Det hade han ju lyckats med – Överstepräst och Dommare. Den absoluta toppen. Man kan tänka att bägge dessa roller tog en massa tid och att tiden han kunde ge sin familj och sina söner var ganska begränsad. Han hade nog varit en frånvarande far, det får man kanske tänka till sönernas försvar.
Om Mötet
Nu satt han där vid dörren till templet och ser en kvinna närma sig. Kvinnan är ensam. Var är hennes man? Var är hennes barn? Är det en ”sån” kvinna? Vad gör hon här?
Hon går in i templet och faller ner i gråt. Hon hulkar och får knappt fram orden. Eli hör inte vad hon säger. Hon är där inne länge… Vad gör hon? Vad håller hon på med? Eli tittar noga. Hennes läppar rör sig, men hennes röst hade för länge sedan tagit slut. Var konstigt hon bär sig åt… Är hon full? Berusad i templet? Det går inte för sig!!!
Hanna bad till Gud: ”HERRE Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt HERREN för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud.” Hon nöjer sig med en smula son. Hon är helt på det klara med att om hon får en son, så är det Herrens förtjänst. Om hon får en son så skall han tjäna Herren som nasir, invigd åt Gud, hela sitt liv. Hon ber tills orden tar slut och inte längre räcker till… Hon utgjuter sin förtvivlan inför Gud.
Hennes hjärta har inte hårdnat för Gud av Peninnas hån. Hon tror. Hon tror att den som Peninna säger har övergett henne är den enda som kan hjälpa henne. Hon är förkrossad och ber Gud om förbarmande. Hon deltar inte i Gudstjänsten slött och mekaniskt utan hon hoppas. Hon hoppas att Israels Gud skall se på henne med nåd, med förbarmande och ge henne det hela hennes liv ropar efter. Tills orden tar slut och tårarnas källa har torkat ut.
Eli går dit för att tillrättavisa henne. Berusad i templet. Skäms kvinna! ”Hur länge skall du bära dig åt som en drucken? Se till att ruset går av dig!”
“Nej, min herre”, svarade Hanna, “jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för HERREN. Tag inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till denna stund.” Då svarade Eli henne: “Gå i frid och må Israels Gud ge dig vad du har bett honom om.” Hon sade: “Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon”. Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte längre sorgsen ut.
Något händer i Hanna i detta möte.
Ett möte mellan två ganska misslyckade personer. Mellan kvinnan som inte är kvinna i egentlig mening i samhällets ögon då hon inte kan ge sin man några barn och översteprästen och dommaren, folkets ledare och uppfostrare, som inte förmår uppfostra ens sina egna barn. Något händer. Nånting som är mer än mötet mellan dessa två. Något har blivit till. Något har fötts – Tro.
Hanna tror. Hon går hem, hem till sin dyfunktionella familj, men trots att inget förändrats där så är hon inte ledsen längre. Hon går hem, hem till sin dubbla portion mat som hon förut inte ens orkat se på och äter den med god aptit. Hon tror, hon tror på att Herrens nåd skall lysa över henne och hennes situation. Hon hungrar efter hans nåd.
Jag kan inte låta bli att tänka på att mötet mellan Hanna och Eli är också mötet mellan dig och Kyrkan – Kristi kropp, församlingen. Bägge har fel och brister, bägge har misslyckanden och missförhållanden, bägge har förväntningar på varandra som vi inte lyckas leva upp till.
Men i mötet mellan oss, mellan oss ofullständiga, mellan mig och Kyrkan, där finns det nåd. Det finns nåd för att Gud bekänner sig till sin församling (Matt 16:18). Det är inget den kan göra själv i egen kraft.
Eli hade heller själv inte kraft att göra den ofruktsamma fruktsam. Det var Guds nåd som gjorde det.
Samuel
Det blev ju en ”nästa dag” som det så ofta blir. Elkana tog sin familj och efter att de bett till Gud, så gick de hem till Rama igen. ”Elkana kände sin hustru Hanna, och HERREN kom ihåg henne.” står det. Hanna födde så småningom en son till Elkana, och de gav honom namnet Samuel. Samuel betyder ”bönhörd av Gud” eller ”höra Gud” på hebreeiska.
Så var det det där med löftet… Hanna hade lovat Gud att om hon fick ett barn, så skulle hon ”ge honom åt HERREN för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud.” Han skulle bli en nasir, en som var speciellt utvald att tjäna Gud. Nasirer fick inte dricka alkohol, äta druvor eller klippa håret. En annan känd nasir i Bibeln är Simson, som Gud gav en speciell styrka. Till Samuel gav Gud profetisk gåva.
När Samuel var avvand, kanske en 3-4år, så gick Hanna upp till templet i Silo och offrade 3 tjurar, 36 liter mjöl och 5 liter vin. Sen gick hon till Eli och bad honom ta hand om Samuel och uppfostra honom till en Gudsman.
Elis ”track-record” när det gäller barnuppfostran var ju inte precis lysande. Folket skvallrade om allt ont som han söner Hofni och Pinehasm gjorde och utsatte andra för. De låg med tempeltjänarinnorna och stal offerkött och fett, med våld om så behövdes, från de som kom till templet för att offra. Jag begriper inte riktigt hur Hanna tänkte där…
Men jag har heller inte den tro hon hade. Och det är kanske här som vi också kan få ha henne som exempel. Hon litade på att Gud skulle verka i och genom sin tjänare Eli. Hur än hans misslyckade förflutna som barnuppfostrare såg ut. Hon hade ju själv ”misslyckats” att få barn i så många år. Så kommer HERREN ihåg henne och undret sker. Kanske hon tror på en nåd som övervinner alla hinder. En nåd som inte bryr sig om det förflutna. En nåd som bara ser framåt, ser möjligheterna där andra bara ser farorna. Jag tror att Hanna trodde på en sån nåd. Gör vi det?
Eli och Hanna bad tillsammans och Hanna ber (1 Sam 2:1-10) en helt underbar bön som är så full av liknelser och typologisk teologi, för att använda fikonspråk, att man skulle kunna göra hela perdikningar bara av den. Men jag skall bara läsa den nu. Tänk dig in i situationen, den barnlösa kvinnan och den misslyckade prästen. De står där inför Gud och förundras över chansen de fått. Hanna har fått barnet som hon drömt om och Eli har fått ett tillfälle till att göra rätt. De står där i templet förundrade över Guds nåd:
Hanna bad och sade:
“Mitt hjärta fröjdar sig i HERREN, mitt horn är upphöjt genom HERREN.
Min mun är vidöppen mot mina fiender, ty jag gläder mig i din frälsning.
Ingen är helig som HERREN, ty ingen finns utom dig. Ingen klippa är som vår Gud.
Tala inte så högmodigt, låt inte fräcka ord komma från er mun.
Ty HERREN är en Gud som vet allt, och hos honom vägs gärningarna.
Hjältarnas bågar är sönderbrutna, men de stapplande rustar sig med kraft.
De mätta måste tjäna för bröd, men de hungriga hungrar inte mer.
Den ofruktsamma föder sju barn, men den som fick många söner tynar bort.
HERREN dödar och gör levande, han för ner i dödsriket och upp därifrån.
HERREN gör fattig och han gör rik, han ödmjukar och han upphöjer.
Han reser den ringe upp ur stoftet, ur dyn lyfter han upp den fattige
för att sätta honom bland furstar. Ja, han låter honom ärva härlighetens tron.
Ty jordens grundpelare är HERRENS, och på dem har han byggt världen.
Sina frommas fötter bevarar han, men de ogudaktiga tystas i mörkret, ty av egen kraft är ingen stark.
De som strider mot HERREN blir krossade, mot dem dundrar han i himlen.
HERREN dömer jordens ändar och ger makt åt sin konung.
Han upphöjer sin smordes horn.”
En underbar bön. Och förunderligt lik den som Gudaföderskan Maria bad då hon träffade sin släkting Elisabet 1000 år senare. (Luk 1:45-55)
Hur gick det sen? Hanna sydde kläder och tog med varje år till Samuel i templet. Samuel fick redan som barn, under Elis något förvånade ledning, börja höra från Gud. HERRENS ord var sällsynt på den tiden och profetsyner var inte vanliga. (1 Sam 3:1). Samuel blev som vuxen en av Israels största profeter och ledare. Hanna fick ytterligare 5 barn, tre pojkar och två flickor. Guds nåd fortsatte att verka i hennes liv. Med Eli gick det inte lika bra – bägge hans ogudaktiga söner blev dödade av filisteerna och när han själv nåddes av dödsbudet trillade han av sin stol och bröt nacken.
Avslutning
Vad kan vi lära oss av Hanna?
Jag tänker att jag kan ta Hanna som exempel; för trots att mitt liv är allt annat än perfekt, trots all synd i mitt liv, trots vad alla andra säger och retar mig för, så kan jag få tro. Jag kan få hoppas på hans nåd. Jag kan också få se att min kamp handlar om mitt hjärta, att jag inte låter det bli så hårt att min Gudstjänst blir slö och mekanisk utan någon förväntan på att Gud skall verka.
Hanna sökte den nåd som Gud gav i sitt tempel. Detta tempel är idag vi, du och jag, Herrens Kyrka. Vi är levande stenar (1 Petr 2:5) i detta andliga bygge som kallas församling. En operfekt plats för operfekta människor. En plats för människor som söker, inte det perfekta utan som söker, Guds nåd.
Förbehåll: Detta är en undervisning jag hållit ”live” och denna text var mitt manus. Jag frångår ofta manus när jag undervisar, så denna nedskrivna undervisning var med all säkerhet inte den jag höll ”live”. (Ords. 16:1)