Idag dog Tiger… eller rättare sagt: Jag dödade Tiger.
Tiger var vår tuppkyckling i den kull som vi beslutade att behålla. Vi har fyra hönor som springer runt hemma i trädgården och pickar. Som höns gör mest. I våras köpte vi några befruktade ägg när ett par av hönorna bestämde sig för att börja ruva. Vi fick sex kycklingar och delade den stora kullen i två delar och skänkte bort två hönor och tre kycklingar till en vän. Kvar fick vi två hönor och tre kycklingar varav Tiger var en.
Vi visste att vi inte skulle kunna ha honom kvar när han blev stor och började gala för vi bor i ett villaområde, men så länge han var en liten kyckling gick det ju fint. Men små kycklingar växer fort och nu efter tre månader hördes hans målbrotts-kuckeli-ku över grannskapet redan tidigt på morgonen. Det var dags. Tigers dagar måste vara till ända.
Egentligen är det något oerhört att bestämma att en annan inte får leva. Att råda över liv och död. Och även om jag gjort det många gånger, så smärtar det mig så djupt varje gång jag dödar något. Det fullkomligt väller fram existentialistiska tankar, moraliska funderingar, etiska problem och teologiska funderingar. Och skuld. Och försök att rättfärdiga skulden som dröjer kvar i mitt hjärta. Med vilken rätt…. Hade inte slaktandet varit ett bärande tema genom hela Bibeln så hade jag, rent känslomässigt, varit säker på en enkelbiljett till helvetet för det jag gjort.
Jag funderar kring djurens själar och spekulerar likt Hasse Andersson i sången “Änglahund” om man får ta hunden eller tuppen med sig in i himmelen och jag hoppas med C.S. Lewis och Abbot Tryphon att det finns en möjlighet att mötas igen i evigheten. Jag vill tro att det är så. Att Guds nåd, som sträcker sig längre än livet självt, också finns där för Tiger och mig.