Nåd

Inledning

Charles L. Brown

Det var kallt. Den där morgonen den 20 December 1943 när andrelöjtnant Charles L. Brown och hans besättning äntrade sitt bombplan, ”Ye Olde Pub” – en B-17 flygande fästning, för att flyga mot Bremen och fälla en last med bomber över en av flygplansfabrikerna där. Runt Bremen hade tyskarna stationerat 250 luftvärnspjäser så de visste att detta inte skulle bli någon dans på rosor.

Brown positionerade in sitt plan i formation tillsammans med de andra planen in sin skvadron och påbörjade inflygningen mot Bremen på 8320 meters höjd. Luften utanför var -60 grader och när luftvärnselden krossade planets nosparti strömmade den iskalla luften genom planet. Två salvor från marken slog ut två av planets 4 motorer och ”Ye Olde Pub” började sakta falla tillbaka ur position då Brown inte längre kunde hålla jämn hastighet med de övriga bombarna.

Som en getingsvärm anföll ett dussin av Luftwaffes stridspiloter Browns plan som nu när det var ur position var en lätt måltavla. Besättning kämpade mot kylan och fienden. Deras kulsprutor frös fast och akterskytten Hugh Eckenrode dödades vilket gjorde besättningen nästan försvarslös för anfall akterifrån.

Brown hade fått splitter i sin axel och de andra i besättningen hade skadats av splitter, kulor och kylan. Till och med morfinet de hade med för att dämpa smärtan hade fryst i sina sprutor och var oanvändbart. Brown styrde tillbaka sitt plan mot England där han tidigare på dagen startat. Det gick sakta med bara 40% av motorkraft kvar.

På marken såg oberleutnant Franz Stigler när planet mödosamt strävade mot kusten. Flygaresset Stigler hade redan många segrar i luftdueller och om bara någon till skulle han ha gjort sig förtjänt av ett Järnkors av första graden. En utmärkelse han längtat efter. Stigler lyfte sin Messerschmitt Bf 109, nytankad och fullt beväpnad, och satte efter bombaren.

När han kom närmare såg han hur illa sönderskjutet bombaren var. ”Hur kan det där planet överhuvudtaget flyga.” tänkte han. Förundrad, men på helspänn närmade sig den flygande fästningenen och gjorde en inflygning mot dess akter. Då såg han, istället för mynningsflammorna från akterskyttens kulsprutor, den sönderskjutna plexiglas kupan – färgad röd av Hugh Eckenrode blod. ”Det där är ingen flygande fästning” tänkte han, ”det är en flygande likkista”

Han flög upp jämsides med bombaren och när han kom jäms med cockpiten såg den 21-årige Brown fiendeplanet. Han såg dess stjärtfena med alla dess dekorationer – en för varje seger som Stigler fått. Brown slöt sina ögon och gjorde sig beredd på att dö. Men när han efter en stund öppnade dem igen flög fienden fortfarande jämsides med honom. ”Inga kulor… vad väntar han på?” tänkte Brown.

Stiglers sköt inte ned Browns bombare. Han hade lätt kunnat göra det, men han valde att låta bli. Han riskerade sin medalj, sitt liv och sin ära då han flög jämsides med Browns besättning så att det tyska luftvärnet inte skulle kunna skjuta ned bombaren. Hela vägen till Engelska kanalen. Sen gjorde han en honnör och återvände till sin bas.

Idag vill jag tala om nåd.

Nåd som begrepp

Temat för denna söndagen är ”Nådens gåvor” och men jag tänkte tala om nåden som sådan. Inom framförallt den Lutherska teologin finns begreppet ”Nådens ordning” (Ordo saulus) som beskriver hur en människa kallas till frälsning och utvecklas som kristen, men innan man kan tala om Nådens ordning behöver man få Ordning på nåden. :-)

Detta är dagens text:

Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.”
Då gick Petrus fram och frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” Jesus sade till honom: ”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.

(Matt 18:18-22)

Därefter berättar Jesus en hissnande historia. En tjänare är skyldig sin herre en enorm summa pengar, kan inte betala och skall få sitt straff. Men herren ger, istället för straff, nåd. Tjänaren i sin tur råkar på en som är skyldig honom några korvören men ger inte nåd utan straff. Herren får reda på detta och utdömer ett hårt straff till tjänaren.

Som vi ser i berättelsen så förutsätter nåd en lag och ett brott mot denna lag och någon som kan straffa. Du kan inte ha nåd utan lag. Du kan heller inte ha nåd utan lagöverträdelse. Du kan inte ha nåd utan någon som kan straffa.

Så förutsättningen för nåd är en lag, någon som upprätthåller denna lag, en domare som vakar över den, och en överträdelse. Sådan är nådens natur.

I gamla testamentets lag, den lag som apostlarna var ”vana” vid, den lag som formade deras tankar fanns det sällan utrymme för nåd. Det är därför inte så konstigt att Petrus ser en begränsning hos förlåtelsen. Han verkar ändå ana något annat hos Jesus och frågar räcker sju gånger?

Vi kan läsa i prologen till Johannes evangelium:

Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig.” Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.

(Joh 1:14-17)

Nånting helt nytt har klivit in i Petrus värld. Han kan ana det men förstår det ännu inte helt och fullt. Det han hittills hört om är lag – nu vandrar han tillsammans med nådens källa.

Lagen

Hur skall vi förstå detta med lag? Vad är då ”lagen”? Finns det nån skillnad på lag och lag? På de lagar som Gud gett och de vi fått av våra regeringar? Luther försöker sig på en förklaring i sitt förtal till Romarbrevet som jag tycker är riktigt bra:

”Det lilla ordet lag får du här inte förstå så, som om det gällde en mänsklig förordning, d.v.s. en föreskrift om vad man skall göra och inte göra. Mänskliga lagar uppfyller man ju, om man blott handlar efter lagens föreskrift, även om hjärtat inte är med. Gud dömer efter hjärtegrunden. Därför reser hans lag också krav på hjärtegrunden, och han låter sig inte nöja med blott gärningar, utan straffar snarare som hyckleri och lögn sådana gärningar, som inte görs av hjärtat.”

Martin Luther

Guds lagar har alltså en annan karaktär än ”mänskliga förordningar”. Jag säger absolut inte att mänskliga lagar skulle vara onödiga eller att man kan bryta dem hur som helst. De har ett syfte och en mening. Men Guds lagar är högre. De har ett annat syfte är de mänskliga. De syftar inte till att få oss att göra rätt, de syftar till att vi skall bli rätt. Detta gäller både gamla testamentets lagar som pedagogiskt vill förändra vårt inre, såväl som Kristi lag från nya testamentet.

Om vi då tittar på lagen, kanske då speciellt gamla testamentets lag, så säger Paulus att ”vi vet att lagen är god, om man brukar den rätt” (1 Tim 1:8) och han lägger många dinarer på bläck för att hjälpa oss att förstå förhållandet mellan lagen och tron. Framförallt i Romarbrevet och Galaterbrevet. Lagen som sådan är inget självändamål. Paulus skriver:

”Varför gavs då lagen? Den blev tillagd för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde.”

(Gal 3:19a)

Innan lagen gavs fanns ingen begränsning för människornas ondska och hur fel vi kunde gå. Vi hade inget som visade på nåt högre ”rätt”, ingen som pedagogiskt kunde förklara för oss vad som var gott och vad som var ont. Rätt eller fel var upp till var och en att bestämma. Precis som om människan föddes till jorden som ett oskrivet blad skapat av en slump…

Men så är det ju inte. Vi har en skapare vars egenskaper och värderingar vi har ärvt. Människan kommer inte till jorden som ett oskrivet blad, universum skapades inte heller som en tom påse utan med innehåll och syfte. Men när människorna tappade bort detta ”högre” syfte, tappade bort vår identitet – vår likhet med Gud, så fick vi lagen som ger oss ”insikt om synd” (Rom 3:20b), det vill säga den hjälper oss att höja blicken mot detta ”högre” rätta. Lagen visar på en högre moral, en högre heder, en högre ära, ett högre ethos. Ett mål att sikta mot både som individer, kyrka och som samhälle. Lagen pekar på den identitet vi förlorat.

Det är denna lag som måste finnas för att nåden, så som den beskrivs i Bibeln, skall kunna vara verksam. Till detta duger inte människors förordningar, även om man kan bli benådad i nån mening även från dessa.

Domaren och tjänaren

För att en lag skall vara meningsfull krävs att någon har förmåga och auktoritet att vidmakthålla denna lag. Att ha viljan och förmåga att straffa överträdarna helt enkelt. Antingen själv eller genom andra som lagstiftaren utser som tar del av lagstiftarens auktoritet. Det man måste vara klar över är också att endast de som har auktoritet att straffa också kan ha auktoritet att ge nåd.

Kan ha, men har inte alltid. Du kan tjäna lagen utan att ha auktoritet att ge nåd. En domare i en svensk domstol t.ex. kan inte ge nåd. Polisen vars uppgift det är att se till att folk följer lagen och samla in de som bryter den kan heller inte ge nåd. De är bara lagens tjänare. Nej, de enda som kan ge nåd från Svenska lagar i Sverige är regeringen (Regeringsformen 12 kap. 9 §), dvs. lagstiftaren. Bara den som har skapat lagen har rätt att ge nåd från den.

Ett exempel: Låt oss säga att jag är på en marknad och blir lite kaffesugen. Jag ställer mig i kön och där gör jag en observation. Kaffeförsäljaren ger inga kvitton och stoppar pengarna direkt i sin egen ficka. Han säljer SVART kaffe! Man tänker inte betala moms, arbetsgivaruppgift, serveringstillståndsavgift, importskatt eller nån annan lagstadgad avgift. Han överträder lagen!

När det är min tur i kön lutar jag mig fram lite och säger: Egentligen borde du skaka galler i tid och evighet, men jag dömer dig inte. Gå och sälj i fortsättningen kaffe med mjölk – VITT skall det vara. Och kommer någon polis den här vägen kan du säga att du fått nåd av mig.

Vilken tur han hade som mötte mig som är en såååå nådefull person. Skulle det funka? Nej, det skulle det inte. Vare sig med Svenska lagar, dvs människors förordningar, eller med Guds lagar.

Så vi kan säga att både för våra svenska lagar och för Guds lagar gäller att lag och nåd utgår från samma källa. Så vi vet att fariséns invändning i Markus 2 är rimlig:

Några dagar därefter kom Jesus tillbaka till Kapernaum. När man fick höra att han var hemma, samlades så många att de inte längre fick plats ens utanför dörren, och han predikade ordet för dem. Då förde man till honom en lam som bars av fyra män. Men när de för folkmassans skull inte kunde komma till Jesus med honom, tog de bort taket över platsen där han var. De gjorde en öppning och sänkte ner bädden som den lame låg på. Jesus såg deras tro och sade till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan: ”Varför talar han på det sättet? Han hädar! Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud.”

(Markus 2:1-7)

INGEN kan förlåta synder, dvs. brott mot Guds lag, ingen kan ge nåd, förutom Gud.

Jesus kände i sin ande att de tänkte så för sig själva, och han sade till dem: ”Varför tänker ni så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men det skall ni veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder.” Och han sade till den lame: ”Till dig säger jag: Stig upp, ta din bädd och gå hem!” Då steg mannen upp, tog genast sin bädd och gick ut inför allas ögon. Och alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: ”Något sådant har vi aldrig sett.”

(Markus 2:8-12)

Men när Ordet har blivit kött och bor ibland oss så får vi se sådant vi aldrig sett innan. – ”lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.”

Jag sa innan att endast de som har auktoritet att straffa också ha auktoritet att ge nåd och att man kan, som t.ex en domare endast ha rätt att straffa, men inte att ge nåd. Hur är det då med avlösning? Ni vet när pastorn eller en präst kanske i samband med nattvardsbekännelse säger till oss ”Dina synder är dig förlåtna.” Med vilken rätt gör de det?

Det finns framförallt tre texter i Bibeln som ger kyrkan denna rätt. Vi har dels Johannes 20:22b-23 där den uppståndne säger till sina lärjungar:

”Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.”

(Joh. 20:22b-23)

Det andra stället är i Mattus 16:18-19:

Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.

(Matt. 16:18-19)

Det tredje stället jag vill lyfta fram är det som finns i dagens text:

Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen.

(Matt. 18:18)

Vi ser återigen här att lag, (dvs. möjlighet till straff), och nåd hänger ihop. Det finns ingen generell nåd, bara specifik sådan. Jesus ger oss aldrig bara auktoritet att generellt förlåta vad som helst utan varje gång även auktoritet att straffa. Det betyder att med den helige Andes hjälp skall vi avgöra det enskilda fallet.

Innan vi fick denna auktoritet av Jesus själv, kunde vi bara agera domare i enlighet med lagens bud. Vi kunde straffa, men inte ge nåd. För lagens bud ger oss att varje överträdelse måste straffas.

Överträdelsen

Kyrkan har genom historien ibland använt denna auktoritet på ett mycket klumpigt och ibland på rent ondskefulla sätt. Så är det ibland med auktoritet och makt. De korrumperar. Kanske går det att finna tröst att det finns en Domare som på domens dag skall döma de orättfärdiga domarna.

Men Jesus utlämnade ju oss inte åt vår egen oförmåga utan säger ju till församlingen ”Tag emot den helige Ande!” just innan han ger oss denna auktoritet. Vi har en hjälpare, en som känner lagens mening utan och innan och känner varje människas inre och uppsåt. Han skall hjälpa oss att lösa och binda, att straffa och ge nåd.

Lagens syfte är ju enligt Paulus att ge ”insikt om synd”. Att hjälpa oss att förstå hur långt bort från vår sanna identitet vi har sprungit. Hur vi har missat målet. Hur vi har satt våra egna planer över Guds plan. Hur lite vi har älskat och istället hängivit oss åt själviskhet. Att ge oss en önskan att hitta vårt sanna jag i Kristus igen. Att ångra oss och vilja försöka på nytt. Här hjälper oss Guds Helige Ande att be om nåd. (Rom 8.26). Så blir både den som förmedlar nåden och den som ber om nåd ledda av Guds Ande.

Nåden

Det finns en berättelse i Bibeln som fångar nåden på ett bättre sätt än alla andra berättelser. I alla fall enligt mitt tycke. Det är en berättelse som valsat runt lite i Bibeln och placerats på olika ställen i Johannes och Lukas innan det slutligen fann sitt hem i Johannes 8. Vi läser där från första versen:

Tidigt på morgonen kom han tillbaka till tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem. Då kom de skriftlärda och fariséerna fram till honom med en kvinna som hade gripits för äktenskapsbrott. De ställde henne mitt framför sig och sade: ”Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning, när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?” Detta sade de för att snärja honom och ha något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och skrev med fingret på marken. När de stod kvar och frågade honom, reste han sig och sade: ”Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.” Och han böjde sig ner igen och skrev på marken. När de hörde detta gick de därifrån, den ene efter den andre, de äldste först, och han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där. Jesus reste sig upp och sade till henne: ”Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?” Hon svarade: ”Nej, Herre, ingen.” Då sade Jesus: ”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!”

(Joh. 8:1b-11)

Detta stycke innehåller alla de komponenter vi talat om tidigare. Du har en lagstiftare, du har en lag, du har domare, du har en massa lagens tjänare, du har en överträdelse och du nåd.

Lagen säger, precis som de skriftlärda och fariséerna påpekar, att äktenskapsbrott skall straffas med döden (3 Mos. 20:10). De har helt rätt. Så säger Mose lag. Och som lagens förvaltare, domare och tjänare måste de utföra lagens befallning. De har inget annat val. De har inte auktoritet att göra något annat.

Så de kommer till Jesus. Ett smart drag… även om det kanske inte var deras hjärtas uppsåt.

Jesus böjer sig ner och skriver på marken. Vad kan det betyda. Kanske ville han köpa sig lite tid, kanske ville han lyssna till den Helige Ande. Eller så skrev det finger som skrev den ursprungliga lagen återigen sin lag på jordens mark. För det står ju:

När Gud hade talat färdigt med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, skrivna med Guds finger.

(2 Mos. 31:18)

Samma finger, skriver nu på marken mitt framför deras ögon, och de känner inte igen lagens upphovsman – den enda som har rätt att ge nåd. Men istället för att med makt och myndighet döma kvinnan i enlighet med sin egen lag, vilket han mycket väl skulle kunna ha gjort och fortfarande varit utan synd, så dömer han alla de närvarandes hjärtan.

Den som är utan synd… Kvar blir Guds Son och den dömda kvinnan. Så gör han det som vi måste göra när vi delar ut nåd. Vi måste kalla synden för synd och inte förminska den. För syftet med lagen är inte att förbättra människa efter nån föränderligt mänsklig moraluppfattning utan att tydligt visa dem på vilka de i inners inne är skapade att vara.

Och därefter ovillkorligt förlåta dem – Gå, och synda inte mer.

Avslutning

Både Franz Stigler och Charlie Brown dog för drygt 10 år sedan, år 2008 – bägge samma år. Brown och Stigler träffades många år efter kriget och utvecklade en vänskap som varade tills deras död. Stigler benådade Brown och hans besättning för att han trodde på en högre moral, en högre lag – man skjuter inte ned de hjälp- och försvarslösa. Denna lag som Stigler följde talade om för honom vem han var innerst inne. Han var en soldat, inte en bödel. En krigare, inte en lönnmördare.

Stigler fick så småningom sitt järnkors, men inte genom att skjuta ned ”Ye Olde Pub” – Charlie Browns flygande fästning. Han riskerade arkebusering av sina egna för att ha hjälpt en fiende, men det var en risk han tog för denna högre moral, denna högre lag han trodde på.

Kristus tog också en risk då han benådade kvinnan, och för den fick han lida döden på ett kors. Men genom hans död så besegras döden och med hans uppståndelse kommer vår auktoritet, med den helige Andes hjälp, att ge nåd.

Bön

Så Jesus Kristus, vår Frälsare och Gud, vi vill tacka dig för att du gett oss auktoritet att vara nådens tjänare och inte bara lagens. Att kunna förlåta varandra och i ditt namn ge nåd åt människorna som söker din förlåtelse. Hjälp oss att med din helige Andes hjälp rätt döma oss själva och andra och i din nåd kunna bli sådana som du skapat oss att vara. Amen

Förbehåll: Detta är en undervisning jag hållit ”live” och denna text var mitt manus. Jag frångår ofta manus när jag undervisar, så denna nedskrivna undervisning var med all säkerhet inte den jag höll ”live”. (Ords. 16:1)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *