Tro: Existens och Natur

Inledning

I dag är vi inne i en del av kyrkoåret som kallas ”trefaldigheten” och det är en tid för reflektion över vem Gud är. Hans treenighet – Fadern ur vilken Sonen föds och Anden utgår, Sonen som föds av Fadern och Anden som i evighet utgår från Fadern. Man kan betänka vem Han är, Hans natur och Hans energier och försöka förstå lite bättre vilken Gud vi har.

Sist jag predikade så talade jag om Gudsbild och hur mycket eller lite vi egentligen kan veta om Honom och landade i ett påstående att vi kan egentligen veta ganska lite – om inte Gud uppenbarar sig och sina egenskaper för oss. Jag talade om Guds ontologiska egenskaper – det som vi logiskt kan säga att ”Detta måste Gud vara för att vara Gud” och påstod att Gud var oföränderlig, absolut enkel, immateriell, evig och oändlig. Sen påstod jag också att allt annat som vi vet om Gud är sånt som han uppenbarat för oss och för människor som levt innan oss. I Bibeln och i traditionen.

Jag tänkte kanske fortsätta lite på det spåret och försöka rota lite djupare i vem Gud är och hur han uppenbarar sig för oss.

Läsning

Dagens text som jag valt att hämta min inledande tanke från är en psalm av David. Vi läser Psaltaren 62:2-9:

2. Endast hos Gud söker min själ sin ro, från honom kommer min frälsning.
3. Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall inte vackla.
4. Hur länge vill ni rasa mot denne man, tillsammans slå ner honom som om han vore en lutande vägg, en nerbruten mur?
5. De rådslår om att störta honom ner från hans höjd. De älskar lögn, med munnen välsignar de, men i sitt innersta förbannar de. Sela.
6. Endast i Gud har du din ro, min själ, ty från honom kommer mitt hopp.
7. Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall inte vackla.
8. Hos Gud är min frälsning och min ära, min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud.
9. Förtrösta alltid på honom, du folk, utgjut era hjärtan för honom. Gud är vår tillflykt. Sela. (Ps 62:2-9)

Denna vackra sång av David sprutar av Tro på Gud. Gud ger själen ro, Han räddar, Han är en stark klippa, en borg. Han går att lita på. David utgår från att Gud vill honom väl även när människor är emot honom. Han litar på att Gud finns för honom även då han har det svårt och människor dömer honom hårt.

Denna Söndags övriga texter handlar om att vi inte skall döma, men denna handlar om en man som blir dömd. Kanske är det David själv, kanske är det profetiskt om den kommande Messias, kanske om bägge. Den handlar om en Tro på Gud och på hans räddning även om falska människor rasar och vill störta ned.

Tro

Och hur är detta möjlig? Hur kan en människa söka sin räddning i nåt han inte kan se, en tillflykt osynlig för hans förföljare, en borg utan fysiska murar och försvar?

Bibeln svarar att nyckeln till borgen heter Tro. Vi tror, och Gud räddar. Vi tror, och Gud ger seger, Vi tror, och Gud ger kraft. I Hebreerbrevet 11 finns en underbar uppräkning av människor som trott på Gud och som Gud på många olika sätt har varit en borg för. Människor som i tro har närmat sig Gud och Gud har svarat dem.Och mitt i denna uppräkning av människor som trott och Guds handlande med dessa trons människor skriver Hebreerbrevets författare om själva essensen i detta närmande till Gud.

”Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker honom.” (Heb 11.6)

Vi ser i denna vers själva kärnan i förtröstandet på Gud. Det som gör att David kan utbrista: ”Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall inte vackla” (Ps. 62:7). Nämligen en tro att han finns och en tro att han har en positiv inställning till mig, att han bryr sig om mig.
Utan att ha med sig dessa bägge insikter, utan att ha något svar på dessa två fundamentala frågor om Guds existens och Guds natur, så är det omöjligt att närma sig Honom. Den ena frågan när det gäller tro handlar om Existens – finns Gud?, den andra handlar om Natur – hur är han?

Om du inte tror att Han finns, vilket många människor inte gör, så kommer du inte att ens försöka ta reda på något om vem han är. ”Jag är ateist – jag tror inte det finns något bortom det som naturvetenskapen kan mäta eller väga.” kan man få höra. Gud existerar inte helt enkelt.

En del människor kanske också har haft en tro, men så har nåt hänt i livet som de beskyller Gud för, och så lägger de sin tro ”på is” och försöker inte längre att närma sig honom för att de tror helt enkelt inte längre på en Gud som ”belönar den som söker honom” utan de kanske tror att Gud finns, men man kan inte veta vilken reaktion man får om man försöker närma sig honom. Och tron dör till slut.

Så vi har två frågor att fundera kring idag i fall Gud skall kunna få vara den borg som David sjunger om i dagens text: Guds existens och Guds natur.

Existens

Om vi börjar med frågan om Guds existens, så var jag inne på den förra gången jag predikade. Jag talade kring det så kallade ”kosmologiska gudsbeviset”, dvs. att allt vi ser och hör och känner har en orsak. Orsak läggs till orsak och vi får en lång kedja av orsak-verkan som om vi följer den bakåt i tiden, kommer till det som inom filosofin brukar kallas ”den första orsaken” och inom teologin Gud.

Resonemanget bygger på tesen att någonting kan inte komma ur ingenting. Men om vi läser t.ex skapelseberättelsen i Bibeln, så står det faktiskt inte att det började med ingenting… Det står ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.” (1 Mos 1:1)

Läser man vad som står, så verkar det som det skulle kunna finnas nån sorts pre-existent vatten som Gud faktiskt inte skapade. Inte för att jag tror att det är så, men det faktumet skulle kunna användas som argument mot det ”kosmologiska gudsbeviset”. Och ordet ”skapa” här kan även betyda ”forma”. Så om du vill tala om Guds existens kanske du behöver fler bevis i din verktygslåda för att övertyga den förhärdade filosofiskt lagde ateisten.

St. Anselm av Canterbury

Så jag tänkte idag ge er ett bevis som har hållit fint sedan 1000-talet, då St. Anselm av Canterbury skrev sin bok Proslogion. Det brukar kalls det ”ontologiska gudsbeviset” för det bygger på vad Gud är, vilka egenskaper han har, snarare än på något vi kan se i skapelsen. Det bygger på fyra utsagor som tillsammans bildar en logisk följd. Jag tar det långsamt:

1. Definitionen av ordet Gud är ”det vilket man inte kan föreställa sig någonting mera fulländat eller mera fullkomligt”.
2. Gud existerar i vår föreställningsvärld eftersom vi kan förstå ordet med den definitionen.
3. Att existera i verklighet och i föreställningsvärlden är mer fullkomligt än att bara existera i föreställningsvärlden.
4. Därför måste Gud existera även i verkligheten.

Eller skrivet på ett annat sätt:

Enligt vårt gudsbegrepp är det omöjligt för oss att föreställa oss någonting mera fulländat eller mera fullkomligt än Gud. Om vi då antar att Gud inte existerar, skulle detta innebära en ofullkomlighet hos honom, nämligen det faktum att han inte existerar. Alltså kan vi föreställa oss någonting som är mer fulländat än Gud, nämligen något som har alla Guds egenskaper plus egenskapen att existera. Men detta strider mot begreppet Gud, som definitionsmässigt är det mest fullkomliga man kan föreställa sig. Alltså måste Gud existera.

Så om vi ”köper” att Gud är det mest fullkomliga som man kan tänkas sig, så blir den logiska följden att han finns. Klart som korvspad? Inte? Man kan till och med ställa upp detta bevis som en modal logisk uppställning med axiom, definitioner och teorem. Matematikern Kurt Gödel (1906–1978) uttryckte det så här.

Kanske inte skall gå in på att förklara denna uppställning i detalj, men det jag vill peka på med denna lilla summariska genomgång är detta: Det är inte svårt att tro att Gud finns. Det är svårt att tro att han inte finns. Bevisbördan ligger inte hos oss som tror utan hos den som inte tror på Guds existens. Faktum är att jag har det är lättare att bevisa Guds existens än min egen…

Gud i förhållande till skapelsen

Så jag säger med Paulus ord ”… håll fast vid det som du har lärt dig och blivit överbevisad om.” (2 Tim 3:14) nu när vi går vidare och tar oss an den reella utmaningen i Heb 11:6, nämligen hur är då denna Gud? Belönar han oss när vi söker honom eller blir han kanske sur och vill va ifred? Är han god eller ond? Är han kärleksfull eller hatisk? Sätter han oss fria eller kräver han absolut underkastelse? Bryr han sig överhuvudtaget om sin skapelse?

Om Gud nu finns, hurdan är han då och förhåller han sig till sin skapelse? Det är svåra frågor som vi behöver fundera kring. Det finns många sätt att tänka kring detta, vi har ju massa olika religioner. Men även inom vår religion, kristendomen, finns många olika sätta att se på hur Gud är. Förra gången talade vi kring Gudsbild och Guds natur som den är i evighet. Vi nämnde att han är kärlek och att han måste vara treenig för att vara fullkomlig kärlek.

I dag tänkte jag att vi skulle tala lite om hur Gud upplevs i förhållande till sin skapelse. ”Belönar han dem som söker honom?” är frågan vi försöker fundera kring. Jag tänkte börja med två extrema synsätt för att peka på hur man kan tänka.

Deism

Det första synsättet kallas Deism. Man tänker sig en gud som skapat allt men som sen inte alls råder över eller interagerar med sin skapelse alls. Att efter skapelsen fungerar världen uteslutande i enlighet med de rationella lagar som finns nedlagda i den. Deismen uppstod i 1600-talets England och utgår från antagandet om en “naturlig religion”, det vill säga att kunskap om gud inte kan utvinnas ur religiösa läror utan endast ur människans naturliga moral.
Deismens tanke är att gud finns och är upphov till allt, men kan inte sökas och än mindre vill eller förmår belöna dem som gör det. Gud är upphov till existensen, men efter det interagerar han inte alls med det existerande. Man kan säga att det är filosofernas gud.

Deismens motsats

Deismens motsats blir då en gud som kontrollerar allt, där människans fria vilja inte existerar, där guds nåd är, som Calvinisterna tror, oemotståndlig och att människor är predestinerade till himmel eller helvete. Det finns inga val, bara guds vilja. Man läser och tolkar Bibeln helt bokstavligt och där det står att inte en enda sparv ”faller till marken utan er Faders vilja” (Matt 10:29) så tänker man sig en gud som dödar sparvar dagarna i ända… att han går upp på morgonen och bestämmer sig för att idag skall ”bofinken knut” dö, och så dödar han den. En gud som inte vill ha någon input från oss människor, för han har redan beslutat allt från skapelsen början. Det enda som finns kvar är att böja sig under hans vilja och hoppas på att man är en av de utvalda. Man kan säga att detta är extremisternas gud.

Så hur tänker du?

När detta är sagt, två gudsbilder där det inte finns utrymme för gemenskap mellan människa och Gud. Två gudsbilder som pekar på första delen av Heb 11:6 men lämnar den andra delen utan svar. Två gudsbilder som har det gemensamt att det inte lönar sig att söka Gud. Så vill jag ställa frågan till dig: vad är det som gör att du tror det?

Vad är det som gör att du tänker att en bön till Gud inte bara är ord som sägs utan tränger ut genom skapelsen hela vägen till Gud Allsmäktig? Jag tänkte att vi skulle ta en stund av eftertanke kring detta. Till din hjälp skulle jag vilja ställa fram tre tomma lådor, som jag själv brukar försöka sortera tankar i. Den första står det Bibeln på. Vad ur Bibeln får dig att tro på Guds kärlek till Dig och mänskligheten? Vilka Bibelord är viktiga för dig? På den andra står det vittnesbörd. Vad har du hört av andra människor som gör att du tror? Människor som har erfarit denne kärleksfulle Gud och berättat det för dig? På den sista står det Erfarenhet. Vilka erfarenheter har du själv av Gud? Bönesvar? Känslor av att vara älskad?
Vi tar några minuter och stoppar våra tankar i dessa lådor.

[Eftertanke till musik]

Det hade varit oerhört intressant att höra vad just du stoppat i de olika lådorna och kanske vi kan göra det runt fikaborden efteråt. Fråga varandra: ”Vad stoppade du i Vittnesbördslådan?” eller ”Vilken är din favoritvers i Bibeln? Vilken vers får dig att lita på Guds kärlek?” eller kanske ”Berätta för mig något som du och Gud varit med om!” Gör det! Fråga varandra! Låt oss bygga upp varandras tro.

Sammanfattning

David döms hårt av sina motståndare och fiender. Men han kastar sig på Gud. Han tror på Guds räddning. På att han kan vara vår borg. Davids tro, som alla andras tro, består av två delar: tron att Gud finns och tron att Gud vill oss väl.

”Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker honom.” (Heb 11.6)

David trodde att det faktiskt fanns någon ”i andra ändan” av hans böner och han trodde att denna någon faktiskt var god och kärleksfull. Dessa två är själva grunden i en sund och fruktbärande tro. Vi talade lite om att det kanske inte är så svårt att tro på Gud om man tänker efter lite. Om man vågar släppa taget om sin otro, sin ateism, och istället försöker omfamna han som omfamnar skapelsen.

Den andra delen, att tro att Gud är god och vill oss väl när vi närmar oss honom, är något vi kan omfamna när vi öser tro ur dessa tre källor: Bibeln, andras vittnesbörd och vår egen erfarenhet. Dessa tre bildar en stark tretvinnad tråd som inte lätt går av. Känner du att du tvivlar på Bibelns ord, så lita på en pålitlig väns ord! Fyll på i alla lådorna. Läs Bibeln. Lyssna till andras berättelser och Be och Gå själv med Gud. Bygg en tro som håller då du döms av andra människor.

Då kan du sluta oroa dig och som David säga: ”Endast hos Gud söker min själ sin ro, från honom kommer min frälsning.”

Förbehåll: Detta är en undervisning jag hållit ”live” och denna text var mitt manus. Jag frångår ofta manus när jag undervisar, så denna nedskrivna undervisning var med all säkerhet inte den jag höll ”live”. (Ords. 16:1)