Att kunna se på sig själv, som Gud ser. Att ha Hans perspektiv. Att känna Hans tankar. Att lära känna Honom.
Ja, detta är människans enda måste. Det enda som är väsentligt för oss. Att känna Honom. Att söka Honom som är kärleken.
Innan vi syndade sökte vi Honom. Nu söker Han oss. Vi har inte längre nån hunger efter Honom. Vi är mättade. Mättade av frukten från trädet vi inte fick röra.
Vi hungrar inte längre efter Gud. Något annat mättar oss. Fyller våra magar. Kunskapen som inte har sitt ursprung i Honom. Orden som inte utandats av Honom.
Därför fastar jag. För att åter känna hunger. Efter Honom. Fastan gör vår själ hungrig. Svält gör kroppen hungrig, men fasta gör själen hungrig. Känslig för vad Han gör och vill.
Därför ber jag. För att lära känna Guds kärlek. Kärleken till dig och till mig. För att få Hans perspektiv. Se saker med Hans kärleksfulla ögon.
Evagrios av Pontos säger: “Askesens mål är att befria från övervikt, från själens fetma. Det är att låta dopvattnet, tårarnas ström, mjuka upp vårt hårdnande hjärta tills det blir till en antenn som är oändligt känslig för världens skönhet, människors lidande och Guds kärlek som segrar på korsets stam”
Fariséerna fattade inte detta. De ville att lärjungarna skulle fasta när de redan var nära Jesus. Då fyller inte fastan längre någon funktion. Den har gjort sitt. Vi är redan känsliga. Våra öron har öppnats.
Den har tagit oss till Jesus fötter. Där Han viskar sitt Ord till oss. “Du har valt den bästa delen”. Det är den enda delen som jag söker. Där vid Hans fötter. I Hans närhet. Omsluten av Hans kärlek.
Där ser jag Hans perspektiv för mig. Där ser jag Hans segrande kärlek för dig.
Dit vill jag komma. Där vill jag vara.