“Det finns inget bättre, än när det vänder” sjunger Peter LeMarc. Så är det nog.
De bästa stunderna i livet händer då det vänder. När jag mötte Jesus Kristus och mitt envisa trots vändes till lydnad och tro. När min ensamhet vändes till tvåsamhet då jag träffade min fru. När den bistra nordanvinden vänder och den ljuva vårvinden stilla upplivar våra sinnen.
I Söndags efter kyrkan åkte några av oss i familjen mot stan. Sonen skulle spela hockeycup och döttrarna skulle ha lite seriös shopping. Yngsta dottern satt i sin bakåtvända barnstol i framsätet bredvid mig och såg ut genom sidofönstret. På världen som susade förbi utanför.
Jag såg på henne och mitt hjärta rördes. Jag lyfte handen och närmade mig henne, klappade henne på kinden. Hon vände sitt ansikte till mig och såg in i mina ögon med en blick så mättad av kärlek att jag blev helt förlorad. För något ögonblick, en sekund, kändes det som mitt jag upphörde att existera, jag var helt förenad med den kärlek som strålade ut ur hennes ögon. Helt och hållet ett. Full av frid och kärlek.
“Herren vände sitt ansikte till dig…” så ber vi att bli välsignade. Och vilken nåd det är att uppleva att Han vänder – Sitt ansikte till oss. Att närma sig Honom, att söka beröring och få se Hans ögon – strålande av den kärlek som Han en gång skapade oss med. Den kärlek som fick Honom att göra det största av alla offer, att ge Sitt liv för vårt.
Den fullkomliga kärleken.