Bläddrade i en kvällstidning och läste något av en människa som lovprisade ett nytt sätt att bibehålla sin vikt och hälsa genom den så kallade “5:2 Dieten”. Jag skakade på huvudet och avfärdade detta, utan att läsa nåt djupare om det, som ännu ett sätt att skapa rubriker kring någon “livsstilsprodukt” med tillhörande kokböcker, föreläsningar och självutnämnda gurus.
Jag nämnde denna diet för min kloka fru, som hade satt sig in mer i ämnet, varpå hon upplyste mig om “Den dieten innebär att man äter 5 dagar och fastar 2 dagar varje vecka”. En livsstil som kändes mycket bekant, nu bara paketerad i en snygg förpackning för att kunna säljas in till nutidens människor som någonting nytt och revolutionerande. För revolutionerande är det, men inte nytt.
Du skall fasta och bedja mycket! Den uppmaningen fick jag av en kärleksfull broder för många år sedan. Kanske var det en profetisk uppmaning. Kanske en bön att jag skulle ta ett steg vidare på min vandring mot Gud. Jag var då, och är väl fortfarande, ganska okunnig om vad det innebär att fasta. Visst hade jag fastat innan dess, både längre och kortare fastor, men kanske inte funderat så mycket på vad det egentligen var jag höll på med. Men den där kvällen träffade uppmaningen mitt hjärta och jag beslutade mig för att tro att min broder hade uttryckt Guds vilja och att Guds vilja fick bli min vilja.
Jag började fasta. Så gott jag kunde och förstod. Prövade än det ena sättet, än det andra. Men på något sätt gjorde min okunskap och bristen på regelbundenhet att fastan blev mer ett ok än en välsignelse. Jag kunde fasta från allt utom vatten i en vecka eller ibland två, och sen inte fasta igen på månader. Jag ville att fastan skulle kännas, jag ville plåga mitt kött med den. Nu inser jag att den sortens fasta bara leder till mer köttslighet, inte mindre.
Då en gång, efter ett par år, kom jag i samtal med en ortodox broder. Det var kring påsk, och han fastade från kött, fisk och mejeriprodukter i 40 dagar. När jag tittade ned på min tallrik full med kött och på hans, full med grönsaker, så insåg jag i mitt hjärta att han åt den rikaste kosten. Andlig kost. Min egen tallrik kändes inte alls lika aptitlig som de nyss gjort och jag började fundera vad i min väns strikt regelbundna fasta som utmanade mig så.
Det är en urgammal tradition inom den ortodoxa kyrkan att fasta två dagar i veckan, onsdagar och fredagar. Till det tillkommer vissa längre fasteperioder kring påsk och jul, men i huvudsak kör man “5:2 dieten” året om. Jag vet inte om man kan se någon kroppslig förbättring i deras liv, men jag vet att jag fått näring av det andliga liv som många som följt denna livsregel givit mig.
Den kristna traditionen har mycket all lära oss om hur man kan närma sig Gud. Farbara vägar som trampats upp av generationer av människor som haft sitt hjärta inställt på att komma närmare Gud och få se hans vilja ske i sina liv. Så jag började längta efter att fasta regelbundet och började fundera kring vilken välsignelse och vilka prövningar som denna typ av askes, andlig övning, för med sig. Med åren kom denna sorts fasta att bli min egen askes, min egen andliga övning, och mitt främsta vapen… mot mig själv och mot min egen köttsliga själ, vars själviska vilja behöver öva sig att lyda Gud. En sann fasta.
En man som heter David Trembley skrev en text som han kallade “Fri att fasta”, som jag burit med mig i hjärtat sedan jag läste den på internet för många år sedan. I den skrev han:
Jag tror att fastan är Guds speciella gåva till en mätt och överstimulerade värld. Det är en gåva av klarsynthet som ligger på vårt bord och väntar på att packas upp, förundrats över, beslutas om, och avnjutas.
Kanske en ortodox touch på “5:2 dieten” är något för dig också?